Recension: Final Fantasy X/X-2 HD Remaster [Vita]

För 13 långa år sedan var Final Fantasy X bländande vackert. Och inte nog med det, den mystiska, märkliga resa som Yuna, Tidus och de andra gav sig ut på fängslade med sina tvära kast mellan färgglada miljöer och bäcksvart handling.

I nyutgåvan som går under namnet HD Remaster är själva spelmekaniken intakt, men hur bildskön är då färden genom Spira i ljuset av högupplösta plattskärmar och en ny konsolgeneration?

Final Fantasy X är, om du missat originalet, en långsam best till rollspel. Square Enix har frångått seriens öppnare världar till förmån för en linjär färd med starkt fokus på berättelsen. På det sättet påminner spelet mycket om den trettonde delen i serien, med den stora skillnaden att handlingen faktiskt lockar och inte avskräcker från att spela vidare. I det här fallet gör det ingenting att ägna otaliga timmar åt att springa längs smala stigar och lyssna på gruppens samtal.

Tjusningen ligger i att FFX undviker många rollspelsklichéer och influenser från glättig matinéfantasy. I Spira, världen där allt utspelas, är undergången ständigt nära. Monstret, eller kanske rättare sagt naturkraften, Sin håller mänskligheten gisslan och kan bara besegras av en fullfjädrad besvärjare – men varje vinst är en tillfällig sådan, Sin återvänder alltid. Din roll i är att leda sällskapet som ska beskydda den unga magikern Yuna genom de hinder som måste passeras för att kunna besegra Sin. Samtidigt lurar ondskan ständigt runt hörnet.

Jämfört med huvudpersonerna liknar bifigurerna mest lego.

Visst finns det element som skaver. Spelbranschen har utvecklats mycket under de år som gått sedan spelet släpptes och framförallt röstskådespeleriet känns emellanåt rejält stolpigt. Ett modernt spel skulle definitivt inte komma undan lika lätt med att introducera varje nytt spelmoment med en till synes ändlös vägg av text. Dessutom hade jag gärna sett att de förlegade sparpunkterna hade bortrationaliserats och att Square Enix lagt in möjligheten att hoppa över filmsekvenser.

Grafiken är ändå det största hindret att övervinna och tyvärr lyckas studion inte nå hela vägen. Bakgrunder, filmsekvenser och huvudpersonerna har fått rejäla ansiktslyftningar och i bra stunder skulle de faktiskt kunna passera som något hämtat ur en tidig PlayStation 3-titel. Tyvärr har utvecklarna inte gått hela vägen och samtliga bifigurer är kvar i sin mer kantiga form. Det ser ofta rent komiskt ut när en välmodellerad Tidus samtalar med valfri hantlangare som ser ut att höra hemma i Minecraft. De grafiska buggar som fanns med i originalet består också; hårsvall som försvinner in i kroppen eller kläder som skär genom varandra är vanligt förekommande.

I uppföljaren Final Fantasy X-2 är de grafiska för- och nackdelarna intakta, men inte mycket annat. Det första spelet makar sig fram i behagligt tempo med turordningsbaserade strider och tankfull dialog. Tvåan inleds med en popkonsert, actionpumpade strider och karaktärer som presenteras i rasande takt.

Även om handlingen tar vid där föregångaren slutade är det inte mycket som är sig likt i Spira. Lyckligtvis är det nyskapande för det mesta till glädje. Square Enix hade mycket väl kunna kräma ur sig femtio timmar likadant rollspel till, men har istället valt att kasta all försiktighet över bord. Det är inte helt klockrent, men fungerar oftast.

TRE kvinnliga huvudpersoner. Med spelbranschlogik borde Final Fantasy X-2 sålt i cirka fem exemplar.

Stridssystemet är numera i realtid, med komboattacker och hela köret. De tre kvinnliga huvudkaraktärerna Yuna, Rikku och nytillskottet Paine är en ofta lyckad parodi på Charlies änglar, och en trio tjejer i topp är en imponerande satsning från en spelstudio. Genom att (på spektakulära vis) byta dräkter kan de växla mellan olika roller som krigare, tjuv eller magiker och på så sätt kompensera för det begränsade persongalleriet. Sinsemellan har de otaliga möjligheter att sparka skiten ur varenda fiende Spira kastar mot dig.

Tyvärr hamnar handlingen i skymundan. Även om Final Fantasy X-2 i sina stunder är underhållande på sitt eget glättiga vis försvinner den tydliga strukturen från FFX. Redan från första stund kan du själv välja vart i Spira du parkerar luftskeppet och en mängd uppdrag är tillgängliga direkt. Det gör att det är lätt att tappa fokus, men å andra sidan finns det gott om innehåll att gräva ned sig i.

På en punkt imponerar ändå båda titlarna. Även om de stundvis ser kantiga och gamla ut (och innehåller det vedervärdiga minispelet blitzball) motsvarar de min minnesbild av spelen bra. Många högupplösta nyversioner av gamla spel är bättre på att fånga skavankerna än det nostalgiska skimret, men där går Final Fantasy X/X-2 HD Remaster mot strömmen. Allt är inte perfekt, och mer tid hade säkerligen gett ett skarpare (i dubbel bemärkelse) resultat. Samtidigt är själva råmaterialet så pass starkt att mycket är förlåtet.