Recension: Disaster Report 4: Summer Memories [PS4]

Spelserien Disaster Report har länge funnits att uppleva för PlayStation-spelare i Japan. Konceptet som serien har kretsat kring, är överlevnad i katastrofsituationer. Den fjärde delen i denna serie skulle ha släppts till PlayStation 3 under 2011, men lades ned eftersom Japan drabbades av den kraftfulla jordbävning som kostade tiotusentals livet och där nästan en miljon byggnader kollapsade eller skadades.

När skaparen av spelen senare startade upp en egen studio och köpte rättigheterna till serien, såg han även till att återuppväcka denna titel som legat begravd sedan 2011.

Disaster Report 4: Summer Memories skryter med ett upplägg där du ska kunna spela som god eller ond och att du ska få många möjligheter att påverka berättelsen. Jag upplever dock inte så speciellt stora nyansskillnader beroende på mina val. Till en början tänker jag efter noggrant innan jag gör val eller svarar, men bara efter någon timme blir jag så uttråkad att jag bara letar efter den punkt som låser upp fortsättningen på berättelsen.

Karaktärsmodellerna bär tydliga spår av sin ålder

I vanlig ordning presenteras jag för mer eller mindre tokiga karaktärer som jag antingen kan småprata med och i vissa fall inleda längre dialoger med. Den japanska tokigheten lyser igenom på flera ställen, även om befolkningen är påverkade av den stora katastrof som har inträffat.

Spelmekaniken bygger på traditionella faktorer som återfinns i andra titlar i överlevnadsgenren. Jag måste ha koll på hunger, törst och behov av toalettbesök, men på svårighetsgraden jag spelar på känns de inte påtagliga. Förmodligen skulle en högre svårighetsgrad eventuellt fått mig att spela på ett annorlunda vis, där jag var mer noggrann med hungermätaren. Men just nu känns det mest som en påklistrad gimmick.

Förutom de svart-vita valen som inte har någon större effekt, lider titeln ordentligt av de nästan tio åren i dvala. Att styra min karaktär känns lika stelt och gammalt som känslan i ett Hyperdimension Neptunia-spel. Att snurra runt med kameran gör mig nästan åksjuk och kameravinklarna som erbjuds bär uppenbara likheter med de gamla Resident Evil-spelen.

Om du inte är beredd på efterskalv, drattar du på ändan!

Dessa tillkortakommanden och en oinspirerad berättelse gör inte spelet till en katastrof, men däremot finns det inget som lockar mig att fortsätta spela. Dock överraskas jag när jag plågar mig längre fram i historien då spelstilen och mekaniken förändras titt som tätt. Efter att ha flytt den förstörda staden och undkommit rasande byggnader, når jag ett översvämmat område där min karaktär behöver använda en livbåt för att ta sig fram.

När spelet bjuder på dessa överraskningar och emellanåt slänger in oväntade tempohöjningar upplever jag det som en underhållande titel. Men mellan dessa toppar måste jag släpa mig igenom långa, tråkiga dalar. Till slut känner jag att jag tappar intresset för handlingen och när det händer, lämnar jag spelet. Kanske får jag för mig att ta mig till slutet så småningom, men det får bli i framtiden.

Ett svar
  1. Thomas Thomas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.