Recension: Dark Nights with Poe and Munro [PS4]

Dark Nights With Poe and Munro är det mest välkända radioprogrammet på lokalradiokanalen Radio August. Kanske är det för att paret själva donerat radios till ett antal ställen i den lilla sömniga staden August. Jag minns att jag hörde ett par avsnitt av programmet när jag försökte lösa ett mord i The Shapeshifting Detective. Jag pratade även med programmets två stjärnor för att försöka få deras hjälp. Men i spelet Dark Nights with Poe and Munro byts rollerna lite, och nu är det deras tur att vara stjärnor och försöka lösa mysterier och hjälpa folk.

Dark Nights with Poe and Munro är det tredje spelet från den lilla studion D’avekki och precis som de tidigare (The Shapeshifting Detective (7/10) och The Infectious Madness of Doctor Dekker (7/10)) är det i interaktiv film-form, men med ett par förändringar.

Där studions tidigare spel hade en mer anonym huvudperson och en längre, sammanhängande huvudberättelse så bryter Dark Nights det mönstret. I huvudrollerna har vi John (“Poe”) Pope och Ellis Munro och berättelsen är nu istället uppdelad i sex lite kortare, fristående episoder centrerade kring ett eget mysterium. 

Poe och Munro verkar ha hamnat i klistret. Hur ska de kunna snacka sig ur det här?

Skiftet från “långfilmsformat” till något som mer påminner om en miniserie har sina för och nackdelar – men i huvudsak känns det som ett smart drag. Vi får lära känna staden August lite bättre, men främst ser vi våra huvudpersoner växa lite och får lite bättre inblick i deras komplicerade relation. Det episodiska formatet fungerar väldigt bra för att berätta radikalt annorlunda berättelser, och på det sättet känns Dark Nights lite som en blandning av Arkiv X och den underskattade brittiska serien Jonathan Creek, där Alan Davis försöker lösa märkliga mysterier. 

Vi får följa vårt radiopars äventyr på en rätt vild resa. Det bjuds på dödshot riktade mot Munro från en anonym inringare till programmet, en skattjakt som går horribelt fel, en tidsresenärer som kanske vill hjälpa paret överleva och en 24-timmars radiomarathon för att försöka rädda kanalens framtid. Eftersom allt utspelas i staden August är ingenting direkt som det verkar, och det är kanske lite övernaturliga inslag inblandade även i de mest vardagliga fallen.
För fans av studion tidigare verk finns det lite nickningar till de tidigare spelen, vissa karaktärer återkommer och händelser anspelas på.

Munro ser lite besvärad ut under en session av hypnoterapi. Drogs det upp lite gamla, traumatiska minnen tro?

De sex episoderna håller alla hög klass och lyckas balansera väl mellan humor och spänning, utan att bli för långdragna, fåniga eller klyschiga. Det hjälper väldigt mycket att Klemens Koehring (Poe) och Leah Cunard (Munro) har en fantastisk personkemi och lever sig in i rollerna på ett trovärdigt sätt. Att slippa spela som en ansikts- och röstlös protagonist gör också sitt till – det är helt enkelt lite roligare att se två karaktärer interagera än att passivt lyssna och iaktta. Även om det ibland är lite oklart vem av karaktärerna det är jag påverkar med vissa val jag gör. 

Det jag kan sakna mest är en röd tråd genom berättelserna, även om Poe and Munros relation kanske är det närmaste det vi kommer. Deras flörtande och innuendo-fyllda småprat avslöjar att de kanske är mer än bara kollegor, och det verkar orsaka en viss friktion. Men hur deras öde blir låter jag vara osagt – det får ni uppleva själva. 

Det gäller att hålla tungan rätt i mun när det ska väljas dramatiska ljudeffekter i radio. Kattmjau, åska eller skräckfilmsljud?

Dark Nights with Poe and Munro släpptes först i episodisk form till PC, och efter att ha spelat igenom de sex episoderna som utgör spelet så hoppas jag verkligen på att få se mer av de två karaktärerna och deras öden. Formatet med kortare berättelser i D’avekkis charmiga småstad August känns klockrent och jag kan verkligen rekommendera ett besök.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.