Recension: Crimson Desert [PS5]

De senaste åren har det varit intressant att följa marknadsföringen av Crimson Desert, mycket för att varje trailer bjöd på något helt nytt. Det verkade som att utvecklarna siktade på att implementera alla mekaniker och teman de kunde komma på, och jag kände mig kluven till vad det skulle resultera i när spelet väl blir klart.

Nu är spelet slutligen här, efter en uppsjö trailrar och förhandstittar, och jag kan bitvis hävda att det är ett av de matigaste recensionsprojekten jag någonsin tagit mig an. Skalan och ambitionsnivån är ibland häpnadsväckande, och även efter 50 timmar fortsätter nya aspekter att avtäckas i strid ström. För att utvärdera om det är bra eller ej kräver att jag packar upp mina upplevelser en aning.

Berättelsen börjar med att den huvudsakliga protagonisten Kliff blir brutalt mördad av en rivaliserande gruppering som kallas Black Bears. Det visar sig dock att Kliff spelar en viktig roll i världens öde, och istället för att dö skjutsas han iväg till en parallell värld där han får reda på att mystiska makter håller på att rubba balansen mellan dessa världar. Därför har inte Kliff tid att vara död, utan skickas helt sonika tillbaka för att luska ut vad det är för märkligheter som orsakar denna maktbalans.

Det ser även ut som att Kliffs bundsförvanter, Greymanes, är utplånade och resurserna är därför begränsade. Snart stöter du på spridda överlevande dock, och du kan sakta men säkert bygga upp ett fundament på nytt.

Nyckeln till framgång är att hjälpa allt och alla som du stöter på under vägen, för att öka ditt inflytande och skapa nya kontakter. Det är dock inte riktigt lika dynamiskt som det låter, men det ger mig ofta en ursäkt att utforska närområdet när jag försöker lösa befolkningens vardagliga problem. Och utforskningen är verkligen där Crimson Desert skiner allra starkast, med sin vidsträckta och vackra miljö som fullkomligt exploderar av växtlighet och djurliv. Promenader genom täta skogar, längs vackra åar eller grästäckta kullar är ett nöje i sig, då det ofta finns skrymslen och vrår att snubbla över som bjuder på pussel eller utrustning.

Och det är tur att detta fundament är så solitt, för berättelsen lyckas sällan bjuda på några större ögonblick av briljans. Det finns en del dramatiska bossfajter här och var, men dialog och manus håller inte så värst hög klass. Jag kände fort att sidoaktiviteter och andra uppdrag var bättre på att dra min uppmärksamhet, och sedan hamnade räddandet av världen lite på sparlåga. Det var helt enkelt viktigare för mig att adoptera en övergiven hund, skinna folk på pengar i gamblinghallen, hugga ved, utvinna diverse metaller och förstås jakt och fiske som leder till matlagning.

I ärlighetens namn var de första timmarna med spelet en lång kamp mot spelet, men det hade inte något att göra med vad som skildrades på skärmen. Spelet har nämligen vad man generöst skulle kunna kalla för ett unikt kontrollschema som inte riktigt påminner om några andra spel. Det förstärks just i början eftersom det oavbrutet packas nya mekaniker på dina axlar, och det känns bitvis ogenomträngligt. När jag väl vande mig vid det klickade dock allting på plats, men det krävs verkligen tålamod och övning för att bryta det standardiserade tankesättet som många spel har nuförtiden.

Det är enkelt att sitta och rabbla spel som utvecklarna Pearl Abyss har varit inspirerade av under deras utveckling, men det kommer också att göra att man missar poängen med implementeringen i deras helhet. Det handlar inte om att Crimson Desert gör alla saker bättre än alla andra, utan det blir snarare en synergieffekt av hela slutprodukten. Jag stöter fortfarande på ögonblick där jag svär över den tröga, animationsprioriterade styrningen, och kameran som döljer viktiga delar av en pusselmekanik. För att inte tala om de något oinspirerande striderna och styltiga dialogerna.

Som du kan se är jag väldigt kluven i min upplevelse, då jag både vill höja det till skyarna och såga det vid fotknölarna. Det finns en kantighet och snudd på obstinat design som envist tvingar spelaren att anpassa sig till spelet istället för tvärtom. Men trots detta känner jag mig trollbunden av vad som sker i denna enorma värld. Det är definitivt inte något som kommer att klaffa för alla, men jag har hittat ett spel som kommer att sysselsätta mig från och till under resten av året.