Recension: Crash Bandicoot 4: It’s About Time [PS4]

Karaktären och spelet Crash Bandicoot är för många känd som en av de tidiga galjonsfigurerna för den första Playstationkonsolen. När det första spelet i serien släpptes vintern 1996 blev det snabbt en populär titel och en framgångsrik stjärna för genren plattformsspel, mycket tack vare sin för sin tid knivskarpa grafik, färgglada design och minnesvärda karaktärer.

Spelet fick givetvis uppföljare och den sista titeln i originaltrilogin var Crash Bandicoot 3: Warped som kom ut 1998. Efter åratal av avstickare i olika genrer och ett skuttande mellan otaliga antal spelutvecklare och utgivare har Crash fått sig en uppfräschning de senaste åren i form av uppdaterade nysläpp av de första tre titlarna samt Crash Team Racing: Nitro-Fueled (9/10) som jag recenserade med stor förtjusning förra sommaren.

Med Crash Bandicoot 4: It’s About Time har man utöver den titulerade talföljden även valt att följa upp med ett liknande tema som föregångaren Crash Bandicoot 3: Warped, nämligen dimensionsresande. Spelets handling är helt ny men introducerar oss till en klassisk berättelse där seriens numera kända bosskaraktärer efter en lång tid instängdhet i en annan dimension plötsligt har tagit sig ut och börjat ställa till med trubbel igen. Det är lättsamt och lite klyschigt, men vad gör det när jag har ett helt nytt spel att gotta ner mig i?

Med en sån här vy vill man snart ut på upptäcktsfärd!

Den klassiska plattformskänslan från de tidigare spelen gör sig snabbt påmind när jag börjar utforska de olika nivåerna i spelet tillsammans med Crash och hans syster Coco som båda känns relativt lättmanövrerade. De traditionella inslagen med wumpafruktssamlande och lådhoppande finns där och likaså alla fiender och fällor som på så många olika sätt försöker stoppa min framfart. Bandesignen har alltid varit en viktig del av seriens helhet och även här har utvecklarna lyckats med att få till en utmanande och varierande mängd nivåer som kvickt ökar i svårighetsgrad.

För det mesta är de olika banorna väldigt underhållande och fyllda av variation, men vissa inslag känns inte helt hemma för min del. Bland dessa kan nämnas de ständigt återkommande moment när jag ska glida fram på rälsliknande sträckor och behöver samla lådor samtidigt som jag ska undvika hinder som dyker upp på skärmen. Det går lite väl fort och med många färger och föremål på skärmen samtidigt blir det rörigt, och därmed mer av ett stressmoment än en rolig utmaning. Detta är lite av ett återkommande problem i spelet, och jag saknar exempelvis färgkodade hinder och plattformar som underlättar navigation när det är som intensivast.

Tawna är en av spelets valbara karaktärer

Några nya inslag är de olika masker som låses upp i varje ny värld. Dessa kan göra allt från att få Crash att snurra i superfart, hoppa mellan dimensioner och mycket mer som både hjälper mig genom, eller försvårar utmaningarna jag möter. Utöver dessa har man även möjligheten att spela som fler karaktärer, varav flera har helt olika rörelsemönster än Crash och därmed ökar variationen ytterligare. Favoriten är lustigt nog den forna bossen Dingodile som med sin lustiga australiensiska dialekt och lövblåsare (ja, du läste rätt) sopar banan med det mesta.

Trots att jag saknar det genomgående temat med Cortex glasögonprydda underhuggare från de äldre spelen njuter jag av den roliga detaljen att många fiender i spelet speglar vem som är boss i just den världen jag befinner mig i. Detta är dock inte helt genomgående och fiendedesignen faller stundvis platt, även om de flesta gör sitt jobb rent funktionsmässigt. Det gäller även banorna som varierar mellan att vara riktigt färgsprakande och intressanta hinderbanor till att i ett fåtal fall vara lite platta och variationsfattiga. Det positiva i sammanhanget är att flera av dem går att spela i olika lägen och med de olika karaktärerna, vilket räddar även de lite mer långdragna av dem.

Med en av spelets alla masker får man krafter att övervinna…en kub med hår och glasögon?

I slutändan är Crash Bandicoot 4: It’s About Time en rolig upplevelse med väldigt mycket innehåll och variation. Det är ett stundvis svårt spel som kräver idogt nötande av banor, och med otroliga 456 ädelstenar och andra samlargrejer utspridda över världarna finns det många timmar att lägga för den som är intresserad. Det är en stabil fortsättning på serien och förhoppningsvis även en språngbräda för en fortsatt innovativ och underhållande serie spel med Crash och hans vänner.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.