Recension: Contrast [PS4]
Det är inte helt unikt att se indiespel i form av pusselspel med element från plattformsgenren inbakade. Contrast passar också in i denna mall, men bidrar med en hel del intressanta spelmekaniker som gör att det sticker ut i mängden. Som titeln skvallrar om handlar detta mycket om att pussel och plattformsekvenser kretsar kring skuggor och siluetter och protagonisten Dawn har förmågan att smälta in på ett tvådimensionellt plan för att kunna använda skuggor som plattformar.
Spelet börjar i den lilla flickan Didis sovrum där det etableras att du är osynlig för alla utom just Didi. Flickans mamma är på väg till sitt jobb som nattklubbssångerska, men Didi är inte sugen på att sova, utan beslutar sig för att följa efter istället. Väl där bevittnar hon ett gräl mellan sina föräldrar, som för tillfället är separerade, och hon beslutar sig för att hon ska återförena familjen.
Detta gör du förstås effektivast genom att lösa pussel. De handlar mestadels om att manipulera ljuskällor så att skuggor uppstår på lämpliga ställen för att låta dig hoppa på dem och ta dig vidare till nästa område. Det finns förstås variationer, men de riktigt kreativa problemen är lätträknade. Spelet vinner dock mycket på den sköna stämning som den noiraktiga miljön erbjuder. Allt från de hårdkokta maffiamedlemmarna till den gungande jazzen från pianobaren är mitt i prick.
Dessvärre hamnar dessa positiva intryck i skymundan av tekniska problem. Styrningen i spelet är långt ifrån exakt, och det är väldigt lätt att överkompensera ett hopp och landa helt fel. Detta tillsammans med att det är väldigt lätt att fastna i geometrin skapar en del otroligt frustrerande plattformsekvenser som jag hade kunnat leva utan. Det finns även tillfällen då jag oförklarligt blir stoppad av osynliga väggar för att utvecklarna vill att jag ska lösa problemet på ett specifikt sätt.
Ett annat irritationsmoment är att bildfrekvensen ofta är under all kritik. Spelet ser absolut bra ut tidvis, men är definitivt inte så avancerat att våra nya konsoler inte ska klara av det. Vissa hastiga kamerapanoreringar är snudd på åksjukeframkallande och det inverkar en hel del på spelupplevelsen. Det är möjligt att spelet stressades ut en aning för att vara tillgängligt vid lanseringen av PlayStation 4 eftersom Contrast i sista minuten fick ersätta Driveclub som PlayStation Plus-förmån.
Contrast är i grund och botten en intressant historia som berättas i en attraktiv och mysig miljö. En del smarta spelmekaniska drag erbjuds också, men de tekniska problemen ställer till det för ett spel som borde vara bättre än vad det är. Det finns verkligen ambitioner i utvecklingsteamet, men framförandet lämnar en hel del att önska.
Trevligt spel faktiskt, och då avskyr jag ändå både PC-styrning från 1998 och jazz. 🙂
Det jag däremot tyckte var mer av en för helheten bristande sak är hur lite förklaring den konstiga världen fick. Inte för att sånt alltid måste förklaras, (Journey, Knytt, Sonic..;) men här saknades ens antydningar till vad som kan gått snett och en logisk koppling till vad det isåfall tillförde handlingen. (förutom att avgränsa springbart utrymme på ett praktiskt sätt såklart) Kändes mer som nån tänkt ”Det där Gravity Rush såg riktigt fint ut, vi gör nått liknande!” och sen glömt att det skulle passa in det i spelets eget universum.