Recension: ChainStaff [PS5, PS4]

ChainStaff är ett actionplattformsspel som verkligen andas 1980-tal. Du är en elitsoldat och tillika ett muskelberg vid namn Sergeant Jesse Varlette som har en insektsliknande alienparasit som fäst sig vid hans huvud, och som både ger specialförmågor och försöker influera sinnet. Spelets titel syftar till vapnet som din parasit tillhandahåller i form av ett kedjelänkat benspjut som både kan göra skada, bygga försvar, lyfta plattformar och som du kan svinga dig i.

Jag nämnde 80-talet, och både spelets upplägg och delvis dess estetik får mig att tänka på spel som Bionic Commando och skjutare som Silkworm. De handtecknade mellansekvenserna är medvetet sunkiga och animeringarna har få bildrutor medan spelsekvenserna känns både moderna och retro på samma gång.

Musiken i spelet går helt i elgitarrens tecken och bjuder mestadels på 80-talsrock som påminner mig om Iron Maiden och Dio, men bitvis går det även mot progg med längre synthslingor som utfyllnad. På den allra sista banan förvånas jag också när det dyker upp en vokalist som förstärker upplevelsen ytterligare.

När jag börjar spela får jag ganska snabbt en känsla av repetition med ett ganska snävt utbud av förmågor, men ju längre spelar desto större variation upptäcker jag. Uppgraderingarna av kedjestaven, mina mänskliga vapen och parasiten utökar bredden rejält och öppnar också upp nya vägar. Exempelvis skulle jag aldrig kunna föreställa mig i början av spelet att jag senare skulle kunna simma uppför vattenfallen eller sväva över molnen som jag hade sett tidigt. Varje nivå bjuder dessutom på förgreningar och hemligheter, vilket tillför ordentligt med spelvärde.

Som så ofta i genren så är bossarna grädden på moset, och här krävs både koordination och att jag hanterar mina olika förmågor. Temat i spelet är väldig riktat mot fiskar, reptiler och insekter, och bossarna är oftast gigantiska varianter med olika sårbara områden. Förutom bossarna som låser upp nya banor så finns det också alternativa vägar där jag får en uppgradering eller föremål som driver berättelsen framåt.

Och på tal om berättelsen så är den ganska ytlig och banal. Den växer dock på mig med tiden, och även om den följer standardmallen drar jag ändå på smilbanden åt dåliga skämt och klyschor. Tyvärr sprang jag på några buggar där spelet hängde sig och det fanns en soldat som jag inte kunde rädda och jag fick försiktigt ta mig runt det området för att kunna komma vidare.

När eftertexterna rullar känner jag mig ganska nöjd. Det är inte ett spel där jag maniskt vill jaga 100 procent, som dessutom behövs i två genomspelningar med olika vägval om du jagar platinatroféer. Om du är på jakt efter en lättsam upplevelse i retroarkadstil med en potential som är större än kostymen så tycker jag absolut att du ska ta en titt på ChainStaff.