Recension: Blues and Bullets – Episode 2: Shaking the Hive [PS4]

Tack och lov tog det inte många dagar innan jag fick möjligheten att återvända till Eliot Ness makabra verklighet. Det låter kanske märkligt med all denna entusiasm eftersom jag betygsatte det första avsnittet relativt lågt, men faktum är att berättelsen som bubblar under den röriga ytan, är gripande.

I del ett lämnades jag med en mängd frågor och en hel del kniviga situationer som kräver förklaringar och lösningar. Nu när jag är klar med del två, kan jag dock erkänna att det bara blev värre.

Vi får i detta avsnitt följa med bakåt i tiden där en del av protagonistens nutida problem har sin grogrund. Det verkar sannerligen inte vara ett enkelt liv för Ness då han både måste kämpa för att sätta dit Al Capone, stoppa den illegala sprithandeln samtidigt som han försöker få bukt med sin alkoholism.

Det saknas inte mysiga miljöer i denna del heller…

Trots ständiga kast mellan olika punkter i Eliot Ness liv, upplever jag det som att berättelsen flyter på mycket bättre i denna del. Karaktärer som jag tidigare uppfattade som endimensionella och tråkiga, får möjlighet att blomma ut och bli mer intressanta. Jag tycker också att A Crowd Of Monsters verkar ha hittat en bra balans i färgtonerna också då de röda kontrasterna inte är fullt lika ofta förekommande.

Överlag är Shaking the Hive än jämnare upplevelse som bygger upp spänning och förväntning inför de kommande tre delarna. Jag uppskattar verkligen de historiska återblickarna och att jag emellanåt får en inblick i vad som händer med de försvunna barnen.

En av många eldstrider i spelet

Under de fåtal timmar jag spelar spelet, får jag en mängd olika upplevelser serverat; första- och tredjepersons-perspektiv varvas lika friskt som kärlekshistorier blandas med makabra upptäckter. Förekomsten av eldstrider är mycket mer intensiv i den här delen; något som jag antar hör ihop med händelserna som utspelar sig men jag kan tyvärr inte påstå att de är speciellt underhållande.

Serien blir bättre och bättre, berättelsen växer och griper tag i mig mer. Min första halvtimme med Blues and Bullets må ha känts halvljummen, men efter att ha lagt ifrån mig del två sitter jag som på nålar.