Recension: Baseball Riot [Vita]

Utvecklarstudion 10tons försöker med den spirituella uppföljaren till det relativt mediokra Tennis in the Face (5/10), slå en ”home run” och ta emot publikens jubel. Denna gång handlar det om hårdare bollar och slagträn istället för tennisbollar och strängade racketar. Baseball Riot är titeln och den tuffe, mustaschprydde protagonisten heter Gabe Carpaccio; allt verkar ju lovande så långt, eller?

Jag måste erkänna att jag inte hade speciellt högt ställda förväntningar när jag startade nedladdningen av det här spelet. Genast blev jag dock lyckligt överraskad då jag upptäckte att det bara tog några sekunder att ladda hem till min PlayStation Vita. När jag såg hur stort spelet var, började jag dock dra öronen åt mig. 25 MB lagringsyta upptas av denna spelupplevelse jag hade framför mig, jag började ana oråd…

Så fort jag startar upp spelet, känner jag igen mig från Tennis in the Face. Jag ska slå bollar för att eliminera fienden. Bollarna studsar ett bestämt antal gånger innan de försvinner och det mesta hjärnarbetet består i att försöka räkna ut hur bollen studsar. Liksom andra fysikbaserade spel från grannlandet Finland, har jag bara ett fåtal projektiler på mig innan jag misslyckas med målen för den aktuella nivån.

Baseball Riot levererar direkt en glädje och ett tempo som passar utmärkt för det format upplevelsen levereras till. Det märks tydligt att studion har sina rötter i mobilspelens gyllene era, då varje nivå varar i ungefär i en minut; perfekt för snabba spelomgångar under ett tråkigt möte eller under bussresan.

Herregud, håll i slagträt med BÅDA HÄNDERNA människa!

Jag använder dock inte min PlayStation Vita på jobbet och inte åker jag kommunala färdmedel heller, därför tvingar jag mig till några timmars nötande av nivåer tillsammans med Gabe Carpaccio. Jag spelar spelet intensivt under en längre period, och snart lägger jag märke till något som irriterar mig riktigt ordentligt. Detta är inte alls någon uppföljare till Tennis in the Face – det ÄR Tennis in the Face!

Ljudet som presenteras för mig som spelare verkar vara kopierat rakt av från Tennis-spelet; när jag slår iväg bollar så hör jag exakt samma ljud som frambringades när Pete Pagassi smashade iväg sina tennisbollar; inget skönt ”kling” i slagträt med andra ord. Även andra element i spelet är lyfta direkt från ursprungsspelet; allt ifrån glasskivorna som stoppar mina bollar till läskautomater och burkar med läsken Explodz.

Nivå efter nivå kämpar jag mig fram, och när jag tänker efter vad det är jag har upplevt kan jag inte identifiera något av det som jag förväntar mig av en uppföljare. Nya idéer, intressanta händelser och unika knep för att utmana mig som spelare finns ingenstans att hitta.

Visst har 10tons kämpat med Baseball Riot och jag upplever att jag erbjuds många fler huvudnivåer där nya fiendetyper introduceras. Skillnaden är dock att de nya motståndarna även de är kopior av det som erbjöds i Tennis in the Face, även om de flesta faktiskt har fått utrustning som är brukligt när det kommer till baseball.

Ni igen? Bekämpade inte jag er förra året?

I de senare nivåerna stegras även svårighetsnivån alldeles löjligt mycket. Det finns så många hinder och skräp i vägen för mina skott att jag slutar tänka. Istället chansar jag vilt när jag ska smälla iväg mina stenhårda bollar mot fienderna. Missar jag, startar jag snabbt om nivån och testar igen.

Ungefär halvvägs genom spelet kommer jag till insikten att det jag håller på med inte alls är roligt, inte på något sätt. Jag säger adjö till Gabe Carpaccio, mustaschen och hela baseballgrejen; resten får han sköta själv för jag orkar bara inte mer! Förresten, Gabe… Du slår mycket bättre om du slutar att hålla i ditt slagträ som om det vore ett tennisracket!

Om du inte har genomlidit Tennis in the Face tidigare och är på jakt efter en billig Angry Birds-klon, kanske Baseball Riot kan vara något för dig. I andra fall, rekommenderar jag att du håller dig borta från detta, det finns så mycket annat att spela just nu!