Recension: Alien: Isolation [PS4]

Efter förra årets katastrofala kalkon Colonial Marines är det ett under att någon vågar släppa ett spel med Alien i titeln. Lyckligtvis skryter Creative Assembly med att de låst in pickadollerna, reducerat antalet utomjordingar till en och faktiskt dessutom kostat på sig att skriva ett manus.

Alien: Isolation kretsar kring Amanda Ripley, dotter till filmernas Ellen Ripley. 15 år efter moderns försvinnande kommer besked, någon har hittat den svarta lådan från Nostromo, skeppet hon färdades i.

Några korta sekvenser senare kastas jag in i kaoset som utbrutit på rymdstationen Sevastopol. Det är äta eller ätas, både bildligt och bokstavligt. Anarki har utbrutit och de få överlevande tar vad de vill med våld, säkerhetsrobotarna har fått kortslutning på fel ställe och törstar blod och till råga på allt sprider en viss rymdvarelse skräck i korridorerna.

7_362288

Utomjordingen är Amandas riktiga motspelare. Visst finns det en skara ansikten som följer hennes kamp för överlevnad, men den svarta, argsint beniga Alien är den som betyder något. Till stora delar handlar det om dennes ondskefulla AI. Den är inte programmerad att gå en viss rutt längs banan, utan kan dyka upp när som helst, från vilket håll som helst.

Det skapar en ständig känsla av utsatthet, för till skillnad från de mänskliga eller mekaniska motståndarna slutar ett möte med Alien aldrig lyckligt. Molotvcockatils, hagelgevär eller bomber spelar ingen roll, har den fått sikte på dig är det kört. Det gäller istället att alltid röra sig försiktigt, hålla uppsikt över ventilationstrummorna och hela tiden hålla koll på närmaste gömställe.

Den andra sidan av myntet är den eviga orättvisan. Ibland har rymdvarelsen ett sjätte sinne för att sniffa fram Amanda. Det hjälper inte att vara gömd i en garderob på andra sidan rummet, besten klampar självsäkert fram, drar upp dörren och tuggar henne i tu. Eller så dyker den upp ur intet när jag står och hackar en dörr och plötsligt sticker en lång klo ut genom Amandas mage. Game over, dags att börja om.

I likhet med många andra spel lider Alien: Isolation dessutom av olidligt illa utplacerade sparpunkter. Denna dödssynd bidrar på inget sätt till att minska frustrationen. Att tvingas spela om en kvarts försiktigt smygande bara för att alien plötsligt teleporterade in sig i ett låst rum gör ingen glad.

2

Mellan de svettdrypande mötena med utomjordingen följer Alien: Isolation den numera rätt klassiska mall som System Shock 2 en gång i tiden satte. Amanda Ripley hackar terminaler, läser loggböcker och samlar prylar som hon bygger ihop till bomber, medicin eller distraktionsanordningar. Det är varken unikt eller katastrofalt, däremot inget som sticker ut. Det som brister på allvar är skjutmekaniken, pistolen ligger klumpigt i handen och verkar hämtad från ett annat årtionde. Lyckligtvis är den tysta vägen nästan alltid den bästa, så det går bra att hålla vapnen i sina hölster genom merparten av berättelsen.

På tal om ålderdomligt förvånas jag ofta av dåliga designval. När kändes det senast fräscht att behöva krypa genom ventilationstrummor för att ta sig till ett område som är avspärrat av ett skrivbord och en hög skräp? Amanda Ripley besitter nämligen förmågan att bygga en lysgranat av ett gem och lite häftmassa, men har inte uppfunnit någon hoppknapp. Eller den evighetslånga tillbakablicken som slängs in mitt handlingen, men som bara tillför en extra halvtimmes utdragen tid och noll känsla. Det är kanske är nybörjartrubbel för Creative Assembly som ju framförallt är vana vid att bygga episka taktiska strategispel.

Samtidigt briljerar Isolation i något så fint som atmosfären. Sevastopol är i kris, och spåren efter vardagslivet höjer inlevelsen. Bredvid ett prydligt uppdukat frukostbord ligger en sargad kropp, ett påbörjat pokerparti har avslutats med välta stolar och ett öde rum. Små detaljer som strider mot science fictionens evigt kala miljöer. Där Dead Space känns stendött är Alien: Isolation pulserande.

5_953539

Tyvärr är atmosfär en sådan sak som inte håller för evigt. Efter den ofantliga mängd timmar Isolation slukat har irritationen tagit över. Amanda Ripley hamnar i knipa några gånger för mycket och det finns vissa partier som känns klart överflödiga. Creative Assembly hade med gott samvete kunna klippa både en och annan timme från det färdiga spelet utan att någon reagerat.

Originalfilmen Alien skrämde med stämningen och nerven lika mycket som med blod, chock och monster. I sina bästa stunder gör Alien: Isolation samma sak. När Amanda kryper ned under ett bord och rymdvarelsens svans glider förbi sekunden efter sitter hjärtat i halsgropen. Men när jag måste spela om samma sekvens för tolfte gången för att samme nemesis helt oförutsägbart dyker upp ovanifrån när jag löser ännu ett halvdant minispel känns konsolens avknapp lockande.

Ett svar
  1. jonasbylin jonasbylin

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.