Recension: AI: The Somnium Files – nirvanA Initiative [PS4]

AI: The Somnium Files – nirvanA Initiative är i grund och botten en komplicerad mordgåta i science-fictionmiljö där avancerade artificiella intelligenser hjälper polisen och där du kan dyka in i drömmarna hos de misstänkta.

När det handlar om visuella romaner står berättelsen självklart i centrum och Kotaro Uchikoshi har visat framfötterna tidigare med Zero Escape-serien och föregångaren AI: The Somnium Files både vad det gäller karaktärsgalleri och stark berättelse.

Den artificiella intelligensen Aiba är tillbaka i uppföljaren och hjälper dig på vägen.

Om du har spelat föregångaren har du en ganska god uppfattning om vad som väntar och några av huvudpersonerna dyker upp även här blandat med en härlig mix av nya färgstarka karaktärer. I centrum står en mystisk serie mord där offren delats mitt itu på längden. När spelet börjar har ett halvt lik hittats som kan kopplas med en seriemördare som var aktiv för sex år sedan. Under spelets gång kommer du att få utreda morden både som Ryuki för sex år sedan och som Mizuki i nutid.

Spelet har ett flödesschema som visar där det finns förgreningar och du kan när som helst spela om kapitel för att göra andra val eller hoppa till andra punkter i berättelsen. Dessutom är handlingen tämligen komplex, så det hjälper att ta en titt i schemat för att fräscha upp minnet om vilka händelser som hör hemma i vilken tidsera och händelsetråd.

Mizuki är inte längre ett barn och har nu en AI istället för sitt vänstra öga.

Det som tilltalar mig allra mest med spelet är de otroliga kontrasterna, med gulliga rosaklädda idoler som upplever fasansfulla och blodiga mord. Vetenskapliga förklaringar kring saker som det delades ut nobelpris för häromåret blandas med burdusa och plumpa skämt, och just den humoristiska och varma tonen är ett genomgående tema som förgyller min spelupplevelse. Det finns mängder av referenser till popkulturella fenomen och håller du ögonen öppna kommer du att se mer eller mindre subtila referenser till exempelvis Final Fantasy VII och Danganronpa.

Några av gåtorna du stöter på är rejält kluriga och det var länge sedan jag behövde använda papper och penna så mycket i ett spel för att hålla reda på lösenord eller lösa chiffer för att ta mig vidare. Men jämfört med exempelvis Zero Escape: Virtue’s Last Reward är gåtorna här enklare. I Virtue’s Last Reward körde jag helt fast på ett par gåtor och var tvungen att tjuvkika i en guide.

Det som bryter standardmodellen för visuella romaner är när du dyker in i deras de misstänktas drömmar. Där möts du ofta av psykedeliska versioner av platser du sett i spelet tidigare men som nu är förvridna enligt personens synsätt. Här rör du dig i en tredimensionell värld, löser gåtor och spelar olika minispel som exempelvis frågesport, presentera bevis som på en rättegång eller en humoristisk pokémon-kopia.

Gen är en av de nya figurerna och är en kock som alltid bär mask för att dölja sitt förvridna ansikte.

Jämfört med föregångaren finns flera saker som gör spelandet smidigare. Det finns till exempel en knapp för att snabbspola scener redan från början och den har varit en gudagåva när jag spelat om vissa kapitel för tredje eller fjärde gången för att knipa en trofé efter att jag hade klarat huvudberättelsen.

Den spännande och intrikata mordberättelsen, det oerhört färgstarka karaktärsgalleriet, den humoristiska och varma dialogen samt de detaljerade miljöerna med mängder av saker att utforska gör detta till en fröjd att spela. Jag satt som på nålar fram tills att det riktiga slutet hade presenterats och jag fick lägga den sista pusselbiten.

Jag kan med en lycklig suck säga att Kotaru Uchikoshi har gjort det igen och i retrospekt säga att jag redan nu har spelat ett av årets bästa spel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.