Recension: Abzû [PS4]

Det har gått mer än två år sedan Matt Nava och hans spelstudio Giant Squid satte mitt hjärta i brand. Under E3-mässan 2014 visade han nämligen upp sitt första spel, efter att ha lämnat karriären hos Thatgamecompany bakom sig. Titeln var Abzû och handlingen verkade utspela sig under ytan i världshaven, något som verkligen tilltalar mig som före detta halvprofessionell dykare.

Med kritikerrosade titlar som Flow, Flower (9/10) och Journey (10/10), har herr Nava ganska mycket att leva upp till och när jag startade upp spelet formligen bubblade jag av förväntan.

Som väntat ligger allt fokus på tre saker i Abzû; sagolikt vacker grafik, fantastiskt användande av musik och ljud samt en rörande historia, berättad utan ett ord. Det är inte många som lyckas med att leverera allt detta gång på gång, men Giant Squid lyckas ta min förväntan och formligen dränka den i kärlek.

Spelet startar med att min karaktär ligger och flyter nära vattenytan i havet, till synes livlös. Det är svårt att tyda om det är en mänsklig varelse eller inte, men efter ett tag tänds ett par ögon och kroppen vaknar till; det är dags att utforska havet!

En dykares dröm, att få "hänga" med en manta!

En dykares dröm, att få “hänga” med en manta!

Jag lär mig snabbt hur jag ska simma, dyka och spurta fram i vattnet. Jag tillbringar flera minuter med att glida runt i det azurblåa vattnet där jag rullar runt, slår volter och bara njuter av livet. Allt ser fantastiskt verklighetstroget ut både när det gäller animationer och grafik, det känns nästan som att dyka på riktigt, minus tryckutjämning och masktömning.

Snart lockar äventyret mig dock framåt och jag påbörjar resan ner i havets djup, där en sällsam historia och ett mörkt öde väntar. Jag färdas genom underbara, vajande skogar av kelp, vidare genom fartfyllda undervattensströmmar, till de allra djupaste gravar av tungt vatten som går att tänka sig. Samtliga miljöer slår mig som realistiska, samtidigt som de skimrar av den magi som går att återfinna i Matt Nava’s tidigare verk.

Jag stannar ofta upp bara för att insupa miljöerna eller låta mig genomsyras av de intryck som spelet förmedlar, intryck som når väldigt långt in i mig. Det finns ett flertal händelsepunkter som går att aktivera genom hela äventyret. Meditationsstenarna låter mig stanna upp och ta in världen och varelserna runt om mig, men sedan finns det även en del bonusobjekt som att frigöra nya djurarter eller hitta gömda snäckor.

Jag försöker stanna kvar så länge som möjligt på varje plats jag besöker och försöker utforska varje vrå, dock inte för att få troféer eller klara 100 procent av spelet, utan för att jag aldrig vill att upplevelsen ska ta slut. Tyvärr dras jag framåt i berättelsen, som fångad av en havsström och jag fortsätter motvilligt mot mörkret, mot slutet.

Valarnas kyrkogård, havets absoluta botten.

Valarnas kyrkogård, havets absoluta botten.

Utan ord berättar spelet om ett mörker som finns i djupet, ett mörker som självklart måste besegras. Jag accepterar mitt öde och simmar vidare mot det ofrånkomliga slutet. När jag i efterhand analyserar min upplevelse står det klart för mig att Abzû lånar en del beprövade idéer från sina styvsyskon. Jag känner ganska väl igen de grova penseldragen från både Flower och Journey, men det gör absolut ingenting eftersom jag njuter i fulla drag ändå.

När jag är klar med min första genomspelning, känner jag att jag inte har någon energi kvar i kroppen. Något i upplevelsen har gripit tag i mig likt en disktrasa och fullkomligt vridit musten ur mig. Jag har inte fällt en enda tår, jag har inte skrattat och jag har inte mått dåligt över mina beslut. Ändå har Abzû lyckats beröra mig på ett sätt jag aldrig förut upplevt där jag är helt utmattad av intryck, och då menar jag det på ett mycket positivt sätt.

Jag minns fortfarande känslan jag hade när jag hade certifierat mig att dyka, känslan att kunna vara ensam med min dykkamrat och bara uppleva den underbar världen under ytan. Att uppleva känslan att besöka en främmande värld, att bara vara tyst och observera, titta. Efter första dyket längtade jag omedelbart tillbaka ner i vattnet och det är precis samma sak med Abzû; jag vill tillbaka. Jag behöver inte upptäcka mer av miljöerna eller hitta fler, gömda saker. Jag vill bara dyka igen, meditera på en hajstaty och kanske åka snålskjuts på en val.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.