Med snart bara två månader kvar på året är det dags för slutspurten i denna årslånga utmaning, och för tillfället ser det positivt ut. Trots högvis med spel i recensionshögen, och en ofrånkomlig beslutsångest om vad jag ska spela först, har jag lyckats bocka av ett par titlar i veckan som har gått. Tur är väl detta eftersom storspelen fortsätter att hejdlöst forsa in.
Denna vecka har dock dominerats av spel till PlayStation Vita, vilket är glädjande eftersom det betyder att det fortfarande finns liv i den lilla portabla enheten, trots att så många hävdar motsatsen.
Fortsätt läsa Chefredaktörens utmaning [Vecka 43] »
Trots att vi i hushållet har en Sega Dreamcast som vi högaktningsfullt vårdar och spelar på emellanåt, finns det en titel som vi aldrig har spelat på konsolen; Rez. Originalspelet släpptes redan 2001 i Japan, och producenten Tetsuya Mizuguchi som tidigare fört fram klassikern Sega Rally Championship, fortsatte även efter Rez att frambringa storverk, där Lumines kanske lyser allra starkast.
Rez Infinite är, liksom originalet, en rälsskjutare där jag som spelare endast siktar och skjuter. På pappret låter det säkert aningen trist, men efter ett antal sessioner med PlayStation VR på huvudet, kan jag erkänna att jag verkligen trivs i denna techno-dunkande version av 2000-talet.
Fortsätt läsa Recension: Rez Infinite [PSVR] »
Med månadsskiftet runt hörnet vankas ju i vanlig ordning nya spel för alla PlayStation Plus-medlemmar, och vi kommer att bjudas på allt från en stämningsfull vandring genom den engelska landsbygden till vilda bilturer på små kringliga vägar. Det förstnämnda finner vi i Everybody’s Gone to the Rapture (9/10), där vi får uppleva en mystisk berättelse om en folktom by. Detta verk ackompanjeras av ett kort sagt lysande soundtrack som lägger ett rejält fundament för stämningen i spelet.
Mer fartfyllt är det i DiRT 3, där rallysporten är på menyn. Denna spelserie har länge varit ledande i genren och i synnerhet DiRT 3 var omåttligt populärt bland fansen, åtminstone till DiRT Rally (8/10) släpptes och överglänste föregångaren. Det håller dock fortfarande riktigt bra, och erbjuder många timmars högkvalitativt sladdande.
Fortsätt läsa Månadens PlayStation Plus-spel [November 2016] »
Årets näst sista månad är runt hornet, och även om det inte finns så hemskt många spelsläpp kvar handlar det till stor del om några av årets största titlar. Som om inte detta var nog har ju Sony även en hårdvarulansering att genomföra, knappt en månad efter sjösättningen av PlayStation VR (8/10). Jag talar förstås om den trimmade PS4-modellen PlayStation 4 Pro, som kommer att vara konsolvärldens första steg mot spel i 4K-upplösning.
Har du ingen TV som klarar denna upplösning går du ändå inte lottlös om du köper Pro-modellen, eftersom spel som stödjer konsolen kommer att erbjuda stabilare bildfrekvens och bättre bildkvalitet.
Fortsätt läsa Månadens höjdpunkter [November 2016] »
Ett nytt år, ett nytt spel i samma serie. Activision är mästare på iterationer och 2016 bjuder inte på några undantag. Förra årets utveckling av Spyros lösryckta äventyr gav oss fordon att åka omkring i, och i år är det dags att låta fantasin flöda fritt.
Skylanders Imaginators bygger på idén att vi spelare ska skapa helt egna, nya Skylanders-hjältar. Detta görs genom att använda speciella kristaller av olika slag där varje element spelar roll. Grundämnena är sex till antalet och beroende på vilket som används, får din imaginära hjälte olika krafter.
Fortsätt läsa Recension: Skylanders Imaginators [PS4] »
Det är något visst med den japanska skildringen av skräck som får det att krypa lite extra under min hud. Oftast är det mer fokus på en obehaglig stämning än att någon hoppar fram och försöker skrämma dig, och personligen skräms jag mer av det okända än det uppenbara.
Yomawari: Night Alone är definitivt rotat i japanska sägner om spöken och andar, vilket ibland är lite främmande för oss i väst. Det gör det dock inte mindre skräckinjagande när bisarra kreationer förföljer vår unga protagonist i mörkret.
Fortsätt läsa Recension: Yomawari: Night Alone [Vita] »
Sumpmarksblues, snusktidningar och jazztobak. Open World-genren blir svängigare än någonsin tidigare i Mafia-spelens tredje inkarnation. Tyvärr lider spelet bitvis brölpubertalt innehåll och bristen på humor blir tröttsam.
Lincoln Clay kommer hem till New Bordeaux, en fiktiv stad starkt influerad av New Orleans, efter sin senaste vända i Vietnam. Han har uppenbarligen inte haft den lättaste av uppväxter och har inga problem med att agera högra hand till en av stadens mindre maffiabossar. Men alla är inte lika nöjda med status quo och Clay finner sig plötsligt i en helt ny situation där han måste lita på sin erfarenhet i fält under klättringen mot toppen av den undre världen.
Fortsätt läsa Recension: Mafia III [PS4] »
Krutröken har ännu inte hunnit lägga sig efter Battlefield 1-lanseringen förra veckan, men det är redan dags att börja ta ny sats i förstapersonsskjutargenren. Denna gång går vi dock framåt i tiden istället för bakåt, och vi får dessutom en skapligt stor robot att leka med. Jag talar förstås om Titanfall 2 som landar på fredag, och denna gång får även PlayStation-spelare vara med på festen.
Om du, precis som Krille, är en fan av de klassiska Final Fantasy-spelen har du troligen redan siktat in dig på World of Final Fantasy (9/10). Att döma av recensionen finns det mycket att hämta från denna tribut till serien, även om du skulle råka ogilla den grafiska stilen.
Fortsätt läsa Nytt på PlayStation Store [Vecka 43 2016] »
I takt med att konsoler och datorer har blivit mer kraftfulla har utvecklare fått mer resurser att skapa öppna spelvärldar, som emellanåt har baserats på verkliga platser. Med vitt skilda spel som Grand Theft Auto-serien och Burnout Paradise har vi fått se att det finns utrymme för olika visioner i dessa vidsträckta sandlådor.
Denna vecka vill vi veta vilken miljö du skulle vilja se i en öppen spelvärld, oavsett om det är en riktig stad eller ett fiktivt verk.
Fortsätt läsa Veckans fråga: Vilken miljö vill du se i en öppen spelvärld? »
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den japanska tecknarstil som brukar gå under namnet chibi. För mig har små karaktärer med huvuden minst dubbelt så stora som resten av kroppen aldrig sett varken gulligt eller humoristiskt ut. Troligtvis beror min avsky mot chibi-fenomenet på Keiji Inafunes fadäs Mega Man Powered Up. Där tog han den tuffaste actionhjälten under hela min barndom, slängde in honom i en nyversion av originaläventyret och förlöjligade den stenhårde roboten helt genom att göra om honom till en blå liten bebis med extrem vattenskalle. Till råga på allt påstod Inafune dessutom att det alltid varit så här han tänkt att Mega Man skulle se ut.
Av samma anledning var jag extremt skeptisk när World of Final Fantasy visades upp på E3-mässan i fjol. Titeln som skulle bli en hyllning till Final Fantasy-serien, reducerade samtidigt mina favoritkaraktärer från spelvärlden till barnsliga chibi-figurer. Jag hatade det nya utseendet på favoriter som Cloud, Vivi och Terra, men i takt med att alltmer av övriga spelet visades upp insåg jag snart att detta ändå skulle bli ett spel helt i min smak.
Fortsätt läsa Recension: World of Final Fantasy [PS4] »
