Ännu ett år har passerat, och i all hast höll jag nästan på att glömma bort att vi faktiskt fyller tre år idag. Det är alltså tre år sedan vi publicerade vårt första inlägg, och sedan dess har förstås mycket hänt. Till stor del består vi fortfarande av samma stomme, men bara i år har vi förstärkts av två högkvalitativa skribenter i form av Jesper och Jerry.
Med deras ovärderliga insatser har vi kunnat bredda vårt innehåll, och erbjuda fler röster i den ständigt växande spelvärlden.
From Software verkar hysa en viss fascination för snö, karga vidder och iskalla klimat. I både Dark Souls och dess uppföljare fick vi färdas genom snöpinade områden. där frosten biter tag i oss in till skelettet. När första expansionen till Dark Souls III (10/10), Ashes of Ariandel, nu är här så är det just i kylans tema den går.
Fortsätt läsa Recension: Dark Souls III: Ashes of Ariandel [PS4] »
Ibland tenderar livet att krypa upp på en och fullständigt överbelamra en. Omständigheter utanför ens kontroll kan dränera ens energi och lust att spela saker – och när stressen blir för stor för att angripa nya spel tenderar vissa av oss att gå tillbaks till gamla favoriter, eller enklare spel, för att stressa ned. Så veckans fråga handlar alltså om – vilket eller vilka är dina bästa spel att slappna av med?
Fortsätt läsa Veckans fråga: Vilket är ditt bästa avkopplingsspel? »
Ända sedan Telltale Games lämnade brottsplatsundersökningar i CSI och nytolkning av klassiska Lucasarts-spel bakom sig, har ett tomrum skapats i universat av äventyrsspel. The Walking Dead-adaptionen blev så lyckad, att jag misstänker att den numera enorma utvecklingsstudion aldrig någonsin kommer att skapa ett peka- och klickaspel mer.
Genren gör mig riktigt nostalgisk bara jag tänker på den, eftersom många av mina starka spelminnen från ungdomen just kretsar kring spelen från Lucasarts och Sierra. När det snart fem år gamla Deponia därför dök upp för recension till PlayStation 4, kastade jag mig därför längtansfullt in i nostalgins värld.
Regnet smattrar mot den gråa betongbyggnaden. Över hustaken flyger en ljudlös skugga. Utanför gatljusets kägla rör sig något. Plötsligt glimtar en sylvass svärdsklinga i mörkret och blodet från en ovaksam fiende stänker över gatstenarna. Ur mörkret kliver en skepnad med mörka kläder och en klarröd MC-hjälm.
Ronin släpptes redan för ett och ett halvt år sedan till PC. Men det turordningsbaserade plattformsspelet har nu tagit sig till PlayStation 4 med stil. En minimalistisk hämndhistoria utgör bakgrunden, men det är grafiken, musiken och den starka ninjakänslan jag dras till.
De stora spelsläppen som återstår under resten av året är nu lätträknade, och vi får snart en välbehövlig paus efter en riktigt fullsmockad spelhöst. Vi får dock inte pusta ut riktigt än, och om du, liksom jag, ständigt är på jakt efter nya visuella romaner kan du införskaffa en av de mer efterlängtade spelen i denna genre. Jag talar förstås om Steins;Gate 0, som är en uppföljare till det väldigt populära Steins;Gate.
Vill du har något mer actionfyllt kanske Darksiders: Warmastered Edition kan fylla dina behov. Denna nyversion följer traditionen av fåniga undertitlar som startades av Darksiders II: Deathinitive Edition (7/10), men förhoppningsvis håller portningen av första spelet högre klass än vad tvåan gjorde.
Vi rör oss med stormsteg mot slutet av året, och i denna vecka har vi fått se ännu en lansering av stortitel i form av Watch Dogs 2. Ubisoft nöjde sig dock inte med detta, utan skeppade dessutom Assassin’s Creed: The Ezio Collection, som täcker större delen av den populära lönnmördarens livstid.
På recensionsfronten har vi fått upp analyser av en del av höstens storspel, med Dishonored 2 (9/10) i spetsen. Om du är ute efter ett berättelsedrivet spel med tonvikten på smygande hittar du inte många bättre alternativ!
Nu är det dock dags att blicka fram över en spelfylld helg istället, och vi börjar i vanlig ordning med några av våra planer innan ordet lämnas över till våra kära läsare.
Motorsportspel där jag susar fram i alldeles för höga farter njuter jag bäst av när de levereras i arkadförpackning, alltså med fokus på nöje snarare än realism. Därför blev jag både glad och intresserad när Moto Racer 4 dök upp för recension, ännu bättre kändes det när titeln visade sig stödja PlayStation VR.
Serien Moto Racer har jag aldrig provat, trots att den kategoriseras arkadracer, men det är ju aldrig försent att skaffa sig nya erfarenheter. Efter några timmars bekantskap, har det dock visat sig att jag förmodligen inte har missat speciellt mycket.
Det allra första som slår mig när jag startar upp plattformsskjutaren Seraph är de mjuka animeringarna och hur följsam kontrollen är. Den första timmen bjuder på härlig upptäckarglädje och jag har riktigt kul. Tyvärr bjuder inte spelet på så mycket nytt efter det.
Du är en ängel som besatt en människokropp, och när spelet börjar får du veta att du har tillfångatagits och din änglakraft har använts för att frammana demoner som nu härjar fritt. Det enda sättet att få tillbaka dina krafter och kunna lämna jordelivet är att döda tillräckligt många demoner. Berättelsen drivs framåt av en kort dialog på varje bana och känns påklistrad, klyschig och ganska tråkig.
Efter ett rejält ryck nu under hösten kan jag nu skymta slutmålet i min utmaning, med en ganska generös deadline kvar att slutföra det hela. Mycket av min tid sedan förra uppdateringen har gått till att smyga mig igenom det mästerliga Dishonored 2 (9/10) där jag lyckades med en ren pacifistgenomspelning. Jag hade till en början ambitionen att även klara mig igenom spelet utan att bli upptäckt, men det krävde lite mer tålamod än vad jag hade vid tillfället. Och min recension hade troligtvis inte varit uppe för läsning än heller.
Vid sidan av detta har jag sysselsatt mig med andra smygspel, i form av Assassin’s Creed: The Ezio Collection. Jag var otroligt nyfiken att återvända till vad många anser är seriens höjdpunkt, för att se hur pass bra det håller nu efter många års utveckling och förädling av spelmekanikerna.
