Martins sommarutmaning: Hata Hunters!

Efter min antiklimaktiska uppgörelse med Father Gascoigne öppnades Yharnam upp ytterligare, något som jag välkomnade varmt. De gamla vanliga gatorna och gränderna i staden bjöd inte på någon pulshöjande stämning längre utan jag sökte mig till gamla stan. Efter att ha sprungit igenom lugna, fridfulla miljöer (fortfarande på min vakt) upptäckte jag till slut dörren som leder ut till Old Yharnam.

Så fort jag kliver igenom dörrarna, känner jag att narrativet ändras en aning. Rösten av en främling börjar prata med mig och berättar kallt att jag verkligen inte är välkommen i den här delen av staden. En äcklig spindelvarelse ligger på marken och smiter så fort jag tar fram mitt vapen – fegis!

Snart hittar jag en bro där jag får stifta bekantskap med en liten varulvsbest – ofarlig ensam men dödlig i flertal ska jag få lära mig.  Gör om, gör rätt, bli bättre är mottot i Bloodborne och visst lär jag mig mina läxor igen. Ganska snart har jag nedgjort flertalet små lykantroper och en drös med hemskt läskiga spöklika monster.

Nu är det dags att lära känna en feg rackare, en jägare som jag. Det visar sig visserligen att dessa marker beträds av tre jägare – en som står och skjuter maskingevär från ett torn, en som springer irrationellt runt en öppen yta och jag; jägaren som darrar av skräck. Fiende efter fiende nedgörs men mina konkurrenter lever fortfarande, även om jag gör mitt bästa för att ta kål på den virrige rackaren som springer omkring.

Efter ett antal misslyckanden att nedgöra den första jägaren beslutar jag mig för att springa förbi och gömma mig. Nu hamnar jag istället inne i något som liknar en kyrka och nu blir allt bara värre – de spöklika monstren är i maskopi med varulvarna! Efter tio minuters hög puls och en förödande slakt av fiender, hittar jag min första genväg som tar mig… rakt i famnen på den första jägaren. Med en halv centimeter kvar på fiendens livsmätare kommer jag på att jag har glömt bort att hela mig och dör, igen.

Jag får en ny idé som bygger på att förgöra det fega aset som pepprar bly från tornet och efter en stund tar jag mig upp till honom. Jag dör efter trettio sekunder och hinner observera att han är extremt effektiv med sin pistol och ungefär lika aggressiv som Father Gascoigne, minus varulvsformen.

Under mitt nästa försök beslutar jag mig för att klara av minst en av de fega jägarna och lyckas så småningom med mitt uppdrag. Jag rensar vägen till nästa boss, låser upp genvägen som kommer att behövas, lägger ifrån mig min DualShock 4 och spelar Splatoon en stund för att lugna ned mig.

Hur tror du att jag kommer klara nästa boss?