Martins sommarutmaning: De första timmarna
Det kom ett vadderat kuvert hem i torsdags, mitt namn stod på adresslappen och formen skvallrade om att det förmodligen var dags att möta min utmaning. Det stämde – inuti kuvertet låg ondskan inkarnerad: Bloodborne. När det mörknat ute, startade jag upp min svarta PlayStation 4 och tittade lite längre än vanligt på konsolens pulserande blå ljus som indikerade att det snart var dags. Givetvis var jag ju tvungen att ladda ned några gigabyte uppdateringsdata men snart nog startade mitt mörka äventyr, min sommarutmaning.
Efter en mycket mörk och kuslig inledande filmsekvens vaknar min karaktär upp i något slags sjukhus och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska ta mig till. Efter lite utforskande av styrningen av karaktären lyckas jag demolera samtliga bokhyllor för att sedan knyta ihop händerna på något underligt vis. Jag tar mig ut ur rummet och stapplar nedför några trappor, stämningen är tät och spänningen så påtaglig att jag känner mig lite obekväm.
Nedanför trapporna väntar en varulvsliknande best, den tuggar i sig av något som måste varit en människa en gång i tiden. Jag beslutar mig för att attackera den med mina händer som fortfarande sitter ihop. Känslan när jag lyckas få ner bestens livmätare till hälften fyller mig med mod – det här var ju inte så svårt! Så kommer motattacken och jag möter en snabb, smärtsam död. Min karaktär återuppstår och helt plötsligt befinner vi oss på något som liknar en kyrkogård och här tillbringar jag några minuter av utforskande samtidigt som jag försöker processa vad som hänt. Jag vet att de här spelen ska vara utmanande men någon slags introduktion kan man väl få av mekanik innan första dödsfallet? Nej, tydligen inte när det gäller From Software – här får jag känna mig fram som spelare, något som gör att jag känner mig vilsen till en början.
Efter ett tag hittar jag dock till Yharnams bakgator och får lära mig den hårda vägen att det här inte är ett hack ’n’ slash-spel. Gång på gång överlistas jag av fienden och mitt övermod, jag luras hela tiden av den snabba stridsmekaniken som falskt utlovar snabba strider och segrar. Jag dör gång på gång och efter varje död måste jag försöka tvätta bort mitt inrutade spelsätt, något jag upplever som svårt men renande på något vis.
Jag kämpar på, jag lär mig hur viktigt det är att att hitta genvägar att utnyttja och jag börjar förstå ekonomin i spelet. Till slut möter jag en av spelets första bossar, Cleric Beast, och nu sätts mina kunskaper på prov i flera sekunder innan texten ”You Died” visas i rutan. Tillbaks till början igen, gör om gör rätt och ja, dö igen.
Jag har faktiskt inte kommit längre i spelet men jag kan redan nu konstatera att min rädsla inför spelet faktiskt var relativt obefogad. Jag kommer på mig själv med att under dagtid planera hur jag ska konfrontera ett visst problem eller utforska ett nytt område och det borgar ju redan nu för ett högt betyg i min värld. Faktum är att det var länge sedan ett spel grep tag i mig på det här sättet, jag är så fokuserad och spänd när jag spelar att mina händer skakar efter varje sittning. Bloodborne har klorna i mig och jag njuter faktiskt av varje litet sår som det skrapar upp.
Någon timme in i Bloodborne nu. Hugaligen. Krampen börjar så smått sätta sig i händerna. Den där ”Oooh, jag spelar ett nytt From Softwarespel”-krampen.