Spelskatter till PS3: Dark Souls

Spelskatter till PlayStation 3 är en artikelserie ämnad att belysa spel som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet de förtjänat. Såhär vid skiftet till en ny generation är det extra lätt att förbise spel som redan känner sig lite bortglömda. Dessutom brukar äldre spel gå ner en del i pris när nya konsoler kommer ut, så se det även som en guide till att kunna fynda riktigt bra upplevelser till lågt pris.

Det finns väldigt få spel som inledningsvis får mig att känna mig så ödmjuk och försiktig som Demon’s Souls och dess spirituella uppföljare Dark Souls. Jag hade, när Dark Souls släpptes, tillbringat någonstans i storleksordningen 300 timmar med det första spelet. Självklart kände jag mig modig och självsäker i att jag skulle kunna hantera spelets egenheter.

Jag hade fel. Jag hade något så fruktansvärt fel. De första inledande timmarna i Dark Souls dog jag ett antal gånger, tills jag insåg att jag fallit ner i fällan och misstagit spelet för något jag behärskade. Ödmjukhet och försiktighet fick ta vid.

Skälet till att jag väljer att ta upp det här spelet från skattkammaren är delvis för att det har ett något skamfilat rykte, men även för att det fortfarande har en hejdundrande aktiv online-community och att dess influenser går långt bortom det egna spelet.

Jag tänkte börja med att avhandla dess dåliga rykte och kanske den största myten som omger spelet.

Dark Souls är skitsvårt!

En vanligt förekommande missuppfattning är att Dark Souls är svårare än att balansera mynt på en citron nedsänkt i vatten. Det är en relativt vanlig myt från de spelare som aldrig orkar lära sig det delikata tempot eller balansen som spelet kräver från dig. Dark Souls är absolut ett krävande spel, men inte så svårt som det utmålas. Det kräver bara att det spelas under sina premisser – med försiktighet och iakttagelseförmåga.

Skär man bort den tredimensionella ytan, den ibland problematiska kameran och de många sätten spelets geometri kan få för sig att aktivt motarbeta spelaren så är det egentligen inte särskilt mycket svårare än Mega Man. Till största del handlar det om att memorera och iaktta fiendemönster samt att lära sig fällors placering, samt hur bäst röra sig från punkt A till punkt B, och samtidigt hålla koll på livs- och staminamätaren.

Men fienderna kommer ju tillbaks när jag dör och jag måste spela om så långa sträckor!

Japp. För att dra ut Mega Man-analogin lite onödigt långt, så är det ju fortfarande samma grundregel. Dör du börjar du om från närmaste snabbstartspunkt (i Dark Souls markerade som lägereldar, som du självmant kan välja att vila vid) och fienderna du nyss besegrat kommer tillbaks. Vissa större, elaka fiender undantagna – minibossar återföds tacksamt nog inte.

Är inte Dark Souls bara ett spel för självspäkande masochister?

Därom tvistar de lärde. De av oss som fullständigt gått ner i träsket har gjort det av ett par olika anledningar – antingen för att miljöerna och världsbilden känns ovanligt konsekvent och sammanhängande, eller för att den grundläggande spelmekaniken är tillfredsställande.

I samband med att första spelet kom beskrev många det som att spelet fick dem att lida av ett slags stockholmssyndrom. De kände sig så maktlösa mot spelets våld och otrevliga attityd att de inte kunde låta bli att fascineras av det, bli kära i det och sedermera vilja ta emot mer från detta till synes ohälsosamma förhållande.

Jag skulle vilja hävda att det inte riktigt är så. Snarare är det så att Dark Souls i många fall är en resa åter till en tid då spel inte skrev oss på näsan, vägledde oss med blinkande pilar och där utforskandet och erövrandet av fientligt inställda världar var en lika stor del av spelupplevelsen som en precist regisserad berättelse med kända röstskådespelare.

För att vara spel släppta 2009 respektive 2011 är spelbalansen och mekaniken väldigt inspirerad av de tidiga arkad- och datorspelen. Svåra, till synes bestraffande men samtidigt fruktansvärt tillfredsställande att bemästra. Själva kampen mot dessa svårigheterna, svordomarna som stundtals haglar och glädjen över att lyckas med något som vid första anblicken känns omöjligt går inte riktigt att jämföra med den stora delen av nutida spelproduktion.

Att spelserien är inflytelserik är det inga tvivel om. Shuhei Yoshida, överhuvud för Sonys interna spelutveckling, utnämnde i det senaste avsnittet av den officiella bloggens podradio Demon’s Souls och Dark Souls till en delad andraplats i hans personliga lista över de tio viktigaste spelen den här generationen (slaget av Journey, såklart).

Han berättade även att den asynkrona naturen i hur spelare kan lämna små ledtrådar till varandra, se andra spelares dödsfall (via genomskinliga spöken) och det sömlösa onlineläget till viss del har inspirerat hur PlayStation 4 beter sig. (Nej, jag tror inte att maskinen kommer vakna till liv mitt i natten och försöka ha ihjäl dig.)

Trots att jag har tillbringat närmare 600 timmar i dess våld känner jag mig långt ifrån klar med Dark Souls. Det finns ett nästan oändligt antal vapen, tekniker och taktiker att lära sig bemästra för att ta sig igenom världen på olika sätt. Vissa mer effektiva än andra, men alla är speciella på sina egna vis.

Och du har antagligen inte missat att en uppföljare släpps i mars nästa år. Det är dags att börja lägga sig i träning redan nu med originalet. Och förbered dig på att dö, ofta.

7 kommentarer
  1. Kristoffer Nyrén Kristoffer Nyrén
    • Fredrik Johansson Fredrik Johansson
  2. Quint Quint
    • Fredrik Johansson Fredrik Johansson
  3. Toby Lee Toby Lee
  4. Simon Campanello Simon Campanello
  5. Alestes Alestes

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.