PSbloggens topplista: PS Vita-spelen du inte får missa

I helgen som gick fyllde PlayStation Vita två år, och det finns väl knappast något bättre sätt att fira än med en topplista?

Konsolen hade till en början ett riktigt knapert spelutbud, men någonstans på vägen blommade det ut. Nu finns det ett gäng riktigt bra exklusiva titlar och många spel har fått riktigt bra portningar. Och dessutom finns en rejäl bakåtkatalog med spel från PSP och PS1 att ladda ned.

Så om du funderar på att köpa en Vita, eller om konsolen mest ligger och samlar damm: här är tio spel som du inte får missa!

Persona 4: Golden

Persona 4: Golden är lite som PS Vitans svar på Dark Souls. Alltså inte för att det är bäckmörkt och jättesvårt, utan för att det är ett spel som alla i PSbloggens redaktion pratar om lite för mycket.

På pappret låter drakar, demoner och eldbollar aningen maffigare än mordmysterium på en japansk high school, men när det kommer till kritan sopar Persona 4 banan med konkurrerande rollspel. På resan mellan den skruvade TV-världen, balansen av läxläsning och basketträning och de många underliga bifigurerna finns något som suger tag i mig och vägrar släppa taget.

Rayman Legends

Färgglada banor, fantastisk musik och ett oändligt teensies att rädda – vad mer kan man begära från ett plattformsspel?

Förra årets överlägset bästa plattformsspel gör sig fantastiskt bra i bärbart format. Tyvärr är flerspelarläget väck, men å andra sidan börjar långa tågresor gå från måsten till lockande speltillfällen. Enda nackdelen är att du förmodligen missar din station eftersom du bara måste, måste, måste rädda en teensie till.

Gravity Rush

Ett tyngdlöst äventyr.

Det är alltid lite svårt att vilka galenskaper radarparet  Keiichiro Toyama och  Naoko Sato ska hitta på härnäst. Silent Hill, Forbidden Siren och nu senast – Gravity Rush. Den gemensamma nämnaren mellan de tre spelen är ett klart fokus på mysteriska berättelser och en teknik i berättandet som kanske inte alltid berättar den hela sanningen. Gravity Rush är dock rätt många stenkast bort från de tidigare två skräckspelen – det handlar mer om manipulation av gravitation, episka bossfajter och utforskandet av en väldigt märklig stad. Vår huvudperson, Kat, utforskar med glädje den svävande staden Hekseville på jakt efter sina förlorade minnen och försöker även rädda stadens invånare från monster. Ett väldigt stämningsfullt och innovativt plattformsspel med en klart distinkt udd.

Super Stardust Delta

Pew pew! Ingen ny Sony-konsol utan en färgglad skjutare.

Det börjar kännas som att varje ny Sony-konsoll på sistone behöver ha ett Super Stardust-spel och den senaste versionen känns mest som en samling av originalets och PlayStation Portable-versionens olika spellägen. Förvisso lite omgjorda, förfinade och med ett par nya spellägen. Nu låter det där mer reduktivt än vad det är, för även när Super Stardust är som svagast så är det fortfarande ett hiskligt roligt spel. Originalet och dess expansioner till PlayStation 3 är antagligen det spel jag lade mest tid på det första året jag ägde maskinen. Frenetiskt rymdaction, meteorer, fiender, vapen att uppgradera i otal och ett flertal vanebildande spellägen gör Super Stardust Delta väldigt svårt att lägga ifrån sig. Måste ju bara köra en omgång till av Bomber eller Endless.

New Little King’s Story

Mitt kungarike för en bra kungasimulator!

Här har vi något så speciellt som ett spel som gått de allra flesta förbi, antagligen båda gångerna det gavs ut. Little King’s Story släpptes först till Nintendo Wii under våren 2009. Och vilket märkligt litet spel det var – lika delar realtidsstragi som kungadömesimulator som rollspel med romantiska inslag. Men det som kanske imponerade mest var dess moraliska mörker. Den unga kungen Corobo litar blint på sina rådgivare och kämpar med bravur mot ondskefulla demoner som intagit kungadömet och de närliggande länderna. Lösningen? Självklart att invadera och befria! Kombinationen av ung, naiv furste och rådgivare med tvivelaktiga agendor krockade fundamenalt med spelets glättiga grafik, den käcka musiken och den allmänt galna kreatursdesignen. Vita-versionen (”New Little King’s Story”) som är en nyversion och/eller uppföljare har förbättrat vissa saker markant, samtidigt som viss del av mörkret tyvärr fått stryka på foten.

Ys: Memories of Celceta

Ett rollspel som åtminstone inte kommer att glömmas bort lika snabbt som Remember Me.

Det finns ett par olika skolor av japanska rollspel, där den kanske minsta är de mer actionbetonade. Som tur är finns det fortfarande lite liv i genrén som gav oss storverk som Legend of Mana och Secret of Mana. Det senaste som grep tag i mig var Ys: Memories of Celceta. Inga slumpmässiga strider eller långsamma menydrivna strider så långt ögat kan se – nej, här är striderna actionfyllda knapptrycksfester och alla fiender är omedelbart synliga i spelets miljöer. Som extra krydda är det ett rätt vackert spel med mysig, stämningsfull musik och en stentuff (men lite klyschig) handling.

Tearaway

Pappersvärld? Check! Gulliga djur? Check! Ett spel som faktiskt använder Vitans många tekniska gimmickar till något vettigt? Check!

Fantasin och lekfullheten hos Media Molecule känner inga gränser. Tearaway är i grund och botten ett kort och ganska simpelt spel, men upplevelsen det ger dig är fullständigt unik och smilbanden drar upp någonstans i örontrakten nästan hela tiden. Charmigt är bara förnamnet och dessutom lyckas de med konststycket att använda varenda en av Playstation Vitas mer eller mindre underliga funktioner utan att det känns fånigt eller onödigt.

Hotline Miami

Hotline Miami är videovåld i klassisk tappning – fast med en twist!

Det ser ut som ett gammalt åttabitarsspel på steroider, det låter som världens coolaste actionsekvens och låter dig döda – och bli dödad – på en bråkdels sekund. Hotline Miami från svenska Dennaton Games bjuder på en adrenalinstinn stridsupplevelse som passar perfekt på PS Vita-systemet. Med Cross-Buy och Cross-Save kan du enkelt fortsätta din spelupplevelse på teven via din PS3, men OLED-skärmen på Vitan bjuder nästan på det perfekta sättet att fördriva en längre resa. Och uppföljaren släpps ju senare i år också…

Spelunky

Spelet må ha fått den avskräckande genrebenämningen roguelike-like, men det är ändå mäktigt i sin ”bara en gång till”-känsla.

De senaste åren har roguelike-genren vaknat på liv i nytt. Vi snackar hårda bestraffningar, spikraka svårighetskurvor och enorma belöningar. Det går lika snabbt att komma in i Spelunky som det går att dö första gången – ungefär samma tidsrymd som det tar att knäppa med fingrarna. De korta, intensiva spelsessionerna gör sig perfekt i bärbart format och jag lovar att du kommer att krama om konsolen så att det känns som att fingrarna spricker när du ska göra ett milimeterperfekt hopp och undvika både att bli spetsad av taggar och uppäten av en monsterspindel.

Lone Survivor: Director’s Cut

Lone Survivor bevisar att det inte är antalet pixlar på skärmen som avgör hur skraj man blir.

Spelbranschen bjuder nu på sådana mängder retrodoftande 2D-grafik att det lätt står en upp i halsen, men Lone Survivor är något så ovanligt som ett skräckspel i detta utförande. Det låter kanske otroligt, men det går kalla kårar uppför ryggraden när man ska utforska övergivna lägenhetshuset där huvudpersonen vaknar upp. Samtidigt är det ett spel som vågar ta sin egen väg rent berättarmässigt och utan att skriva någon på näsan förmedlar det lilla, lilla spelet de riktigt stora känslorna. En extra bonus för Vita-spelare är Director’s Cut-versionen innehåller tillsnyggad grafik och en hel del extramaterial.

Det här är PSbloggens bästa PS Vita-spel just nu – men har du en favorit som vi glömt att nämna?