Recension: Yooka-Laylee and the Impossible Lair [PS4]

Det är minst sagt ovanligt att spel inleds med sista banan. Men i det sidoskrollande, Donkey Kong Country-osande plattformsäventyret Yooka-Laylee and the Impossible Lair kastas jag omedelbart in i äventyrets svåraste bana. Givetvis är jag helt chanslös mot denna hänsynslösa utmaning. Efter bara någon minut möts jag av texten ”Epic Fail” och kastas ut till titelns världskarta, där jag får chansen att lära mig spelets grunder.

Jag kan när som helst ge mig an den ”omöjliga lyan” igen för att försöka klara spelet direkt, men det är inte att rekommendera. Istället uppmanas jag att klara världens övriga banor först, där varje avklarad nivå belönar mig med en större livmätare i den stora finalen. Jag lyder rådet, då jag snabbt förstår att det är stor skillnad att kunna göra 48 misstag istället för bara ett enda.

Den kanske viktigaste delen av plattformsspel är bandesign. Här håller Yooka-Laylee en klart godkänd nivå, men lyckas aldrig komma i närheten av samma fantasifulla och smarta plattformande som exempelvis Celeste (10/10) och Mario-serien briljerar med. När idéerna sinat har utvecklarna lite för ofta valt att vrida upp svårighetgraden istället, vilket känns som en tråkig nödlösning.

Det fullständigt svärmar med ordvitsar om bin längs detta honungssöta äventyr. I denna scen sticker Capital B för att ägna sig åt bi-sysslor, då protagonisterna gaddat ihop sig mot honom.

Rent estetiskt är det ingen fullpoängare heller. Den gulliga stilen är något på spåren, men färgsättningen känns tråkig och det är aldrig särskilt stor variation på de olika platsernas utseende. Musiken är glad och trallvänlig, men långt ifrån minnesvärd. Valet av instrument känns ofta märkligt och för tankarna till Nintendo 64-erans mindre lyckade ljudslingor. Mycket av detta vägs dock upp med härlig humor, där ordvitsar avlossas tätt och snärtigt.

Trots att själva kärnan inte är lika lyckad som jag hade hoppats, finns det flera nyskapande element vid sidan av plattformandet som gör att jag mer än förlåter dessa brister. Det är riktigt kul att skräddarsy min upplevelse med hjälp av magiska drycker, som påverkar både svårighetsgrad och hur stora belöningar jag får. Dryckerna kan göra fiender svårare, vända uppochned på hela banor, ge möjligheten att glidflyga längre och placera ut fler kontrollpunkter. Eller varför inte slänga på ett GameBoy-filter som gör att allt visas i en monokrom, lågupplöst variant bara för skojs skull?

Min absoluta favoritdel är dock att utforska världskartan för att låsa upp nya hemligheter och banor. Här ses allt ur fågelperspektiv och det bjuds på mängder med Zelda-inspererad pussellösning, som är precis lagom klurig och tillfredsställande. Det blir ett härligt avbrott från all intensiv action. Att upptäcka hur jag kan leda om vattnet från en flod så att det dränker en av världarna tills den förvandlas till en helt ny vattenbana är en riktigt rolig belöning, och det levereras många fler oväntade varianter helt i stil med denna.

Jag är ett fan av spelets humor, den fungerar verkligen som en frisk fläkt.

Men så har vi det där med sista banan. Det är en kul idé att gång på gång ge sig an denna utmaning, för att se hur mycket bättre det går efter att ha spelat ett par banor. När jag klarat alla 40 nivåer och ändå har stora problem att nå slutet känns det plötsligt helt orealistiskt att jag skulle ha kunnat klara denna i början av äventyret, och bara märkligt att jag ens har uppmuntrats till det. Kontrasten på svårighetsgraden mellan denna och spelets övriga banor är så absurt stark att det känns som ett slag i magen, och jag misstänker att de flesta besviket kommer att ge upp när de inser att resterande spelet varit rena barnleken i jämförelse med denna trettio minuter långa tortyrsekvens.

Femton försök och på tok för många svordomar senare lyckas jag äntligen nå sluttexterna. Obalanserad svårighetsgrad, otydlig design och inte tillräckligt välpolerad kontroll är känslan som hänger över mig när dessa rullar förbi. Det är synd, för bortsett från denna sadistiska slutsekvens har jag haft riktigt trevligt med Yooka-Laylee.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.