Recension: Toukiden Kiwami [PS4]

När Omega Force tar sig an monsterjakt enligt den japanska formeln kan de inte låta bli att ta bort lite ingredienser och stoppa i några egna idéer. Resultatet blir Toukiden Kiwami, ett lagom lättuggat actionrollspel som utan att skämmas lånar inspiration och mekanik från succéserien Monster Hunter. Rollspel med strider i begränsade områden har jag tidigare endast upplevt i och med Freedom Wars (8/10) och får därför  kalla mig novis, något som ska visa sig vara till min fördel.

Inte helt oväntat är mänsklighetens undergång nära. Demonerna ”Oni” som krigarna från Toukiden: The Age of Demons motat bort för flera månader sedan har återvänt, starkare och i större mängd än någonsin. Min karaktär har tagit tillflykt i byn Utakata där han måste lära sig att strida mot horder av Oni, bli starkare och lära känna nya personligheter. Det är ungefär den mängden information som jag känner att jag behöver för att börja spela; världen är i fara och jag ska strida – mycket och ofta.

Jag känner omedelbart igen mig i världen som Koei Tecmo presenterar för mig. Karaktärerna rör sig snabbt och smidigt, vapenutbudet känns tillräckligt och helhetskänslan i styrning och mekanik tycker jag mig känna igen från Dynasty Warriors. Efter att jag har fått skapa min karaktär och välja en vapenklass är det omgående dags att dra ut i strid; några lågnivåmonster har kommit alldeles för nära byn och måste utplånas.

Jag har en timme på mig att klara uppdraget men blir klar efter endast fem minuter och redan nu vet jag vad jag kommer att syssla med den närmaste tiden, mängder av korta strider. Personligen uppskattar jag att nöta nivåer i rollspel och jag har absolut inget emot att mosa småmonster för några futtiga erfarenhetspoäng, och därför passar Toukiden Kiwami mig som handen i handsken.

Nej, du känner INTE igen mig från Dynasty Warriors!

Nej, du känner INTE igen mig från Dynasty Warriors!

Emellanåt kastas utmaningar mot mig och de följeslagare som jag värvat till min grupp av krigare. Vi får nämligen med jämna mellanrum i uppdrag att tampas med riktigt stora demoner, antingen för att få tag på en udda ingrediens eller för att säkra området från fler demonattacker. I dessa uppdrag förvandlas upplevelsen från ett relativt simpelt hack ’n’ slash-spel till en taktisk strid där gruppen måste fokusera på demonens olika svaga punkter innan vi kan samlas i en stark slutattack.

Varje gång gruppen lyckas försvaga och förstöra ett svagt område på fienden lossnar en bit av demonkroppen och intensiteten i striden ökar eftersom dessa bitar är väldigt värdefulla. För att plocka upp den söndertrasade kroppsdelen behöver en eller flera medhjälpare fokusera på att plocka upp godbiten och alla måste då stå stilla. Ibland är det direkt farligt eftersom fienden när som helst kan komma rusande för att stånga oss till döds.

Alla vapen och rustningar går att uppgradera valfritt, nya vapen kan skapas och det går dessutom att byta huvudvapen om jag skulle tröttna på mitt spelsätt. Ibland när jag nedgör en stor demon eller medelstor fiende kan det hända att en fångad själ, eller Mitama som de kallas, släpps fri. Dessa själar kan jag binda till mitt vapen och det ger mig extra färdigheter av olika slag beroende på vad själen har för kategori. Jag kan bli bättre på helande besvärjelser, erbjuda mina kamrater bättre stöd i striderna eller öka mina attackfärdigheter för att enklare rensa slagfälten.

Jag behöver egentligen din knäskål men låt gå för ett gult öga då!

Jag behöver egentligen din knäskål men låt gå för ett gult öga då!

Om det är något som Toukiden Kiwami lyckas enastående bra med så är det att ha en jämn och lugn svårighetskurva – jag har ännu inte mött någon stor demon som jag känt mig helt hjälplös inför. Jag behöver inte heller spendera timmar med att optimera min utrustning eller leta efter en speciell rustning som hjälper mig att överleva. Eftersom jag tillhör kategorin spelande familjefar, uppskattar jag dessutom att jag kan spela spelet i korta spelomgångar där varje uppdrag tar mellan fem minuter upp till en kvart, det är värdefullt för mig.

Spelet saknar dock en gripande och intressant berättelse. Jag försöker flera gånger att sätta mig in i världen och människorna som står mig nära men jag finner inte något djup någonstans som gör att jag intresserar mig för annat än striderna. Kanske följer även denna ytlighet orginalkonceptet som inspirationskällan erbjuder men personligen upplever jag spelets brist på ett intressant äventyr som ett nederlag. Å andra sidan bryr jag mig inte egentligen, jag vill bara leta upp en jättedemon till eftersom jag saknar en ingrediens till mitt nya vapen!

3 kommentarer
  1. akitaka
    • Martin Svennberg Martin Svennberg
  2. SonicTheFudgehog SonicTheFudgehog

Lämna ett svar till Martin SvennbergAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.