Recension: Tchia [PS4, PS5]

Det händer inte speciellt ofta, men ibland dyker det upp en trailer som omedelbart fångar mitt intresse bara baserat på den stil och stämning som förmedlas. Det var min känsla när jag första gången såg Tchia, som skildrar en vacker och omtumlande berättelse från ögruppen Nya Kaledonien i Stilla Havet.

Upplägget är löst baserat på lokala sägner och vi får bekanta oss med flickan Tchia som lever ett idylliskt liv på en liten ö tillsammans med sin pappa. Denna idyll är dock inte långlivad, då pappan blir bortförd och fängslad av den totalitäre ledaren från huvudön. Tchia tar genast beslutet att till varje pris återförenas med sin frihetsberövade pappa och snubblar genom detta in på hemligheter om hennes barndom som hon inte hade en aning om.

Utan att avslöja för mycket om denna bakgrund visar det sig snabbt att Tchia besitter specialkrafter som låter henne transportera sin själ till andra varelser eller föremål. Detta blir snabbt en central spelmekanik, där du exempelvis kan ta kontroll över oljelampor eller andra ting med explosiv potential för att besegra fiender, eller tar kontroll över fåglar för att snabba upp transportsträckan till en bergstopp. Det finns förstås en begränsning på tiden du kan tillbringa i en annan entitet, men den är relativt generöst tilltagen och går dessutom att uppgradera under spelets gång.

Ett spelets absolut starkaste element är själva spelvärlden och miljödesignen som verkligen skildrar det härliga öparadiset på ett utsökt vis. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag bara tvärstannade för att stirra på en solnedgång, eller för att ta in kusligheten av morgondimman när den ligger tät över havet. Detta förstärks ofta av subtila musikstycken med lokal anknytning för att gång på gång sluka upp mig i stämningen och får mig att överväga att flytta till en öde ö på riktigt.

Mycket av navigeringen av spelvärlden sker på en liten segelflotte som du använder för att snabbt ta dig mellan byar och de olika öarna. Den är ett praktiskt hjälpmedel, men en aning klumpig att använda. Du måste nämligen släppa rodret för att kunna justera seglet eller släppa ner ankaret, vilket förstås är realistiskt, men med tanke på att så lite av resten av spelet har denna förankring i verkligheten känns det bara som en arbiträr sak för att komplicera för dig. Det går förvisso rätt snabbt att vänja sig vid det hela, men jag hade hellre sett att jag kunde styra allt från en och samma position.

Om du är någorlunda bekant med The Legend of Zelda-serien, eller åtminstone sedan spelen gick över till 3D-grafik, kommer du snabbt se att utvecklingsteamet inte lägger någon större energi på att dölja sina influenser. Det är dock inte menat som kritik, då mycket av det är implementerat på ett bra vis i sammanhanget. Exempelvis har du en ukulele som du kan använda för att frammana diverse djur eller ändra tiden på dygnet. Du har dessutom möjlighet att klättra på alla föremål i spelvärlden och glida runt med en hängglidare för att nå svårtillgängliga platser. Detta begränsas av din uthållighetsmätare, som i likhet med mätaren för själhopp kan utökas under spelets gång.

Spelet dras tyvärr med sin beskärda del av tekniska problem, som huvudsakligen handlar om buggar i scriptade sekvenser. Vid ett par tillfällen slutade styrspaken att fungera när jag aktiverade ett race-uppdrag, och vid andra tillfällen kunde det handla om föremål som inte laddades in korrekt. I dessa fall räckte det dock att ladda om en sparfil, men det är samtidigt inte speciellt kul när det uppstår. Det borde dock kunna poleras upp med en patch eller två efter lanseringen.

Även om jag i huvudsak gillar den berättelse som spelet skildrar tycker jag emellanåt att hoppen mellan allvar och skämtsamhet är lite väl abrupta. Det är inget fel på själva skämten, men de kastas ibland in i ögonblick där det kanske skulle vara lite mer effektivt för helheten att låta spelaren reflektera över händelserna.

Tchia är ett spel som bjuder på en riktigt avkopplande spelmiljö, och trots att det finns ganska lite att sysselsätta sig med utöver huvudberättelsen gillar jag att tillbringa tid i den öppna spelvärlden. Kombinationen av de trollbindande naturupplevelserna och den härliga musiken gör det väldigt enkelt att utan något specifikt mål segla omkring i och utforska. Trots skavanker på den tekniska fronten och en lite ojämn bildfrekvens är det här en av de mest atmosfäriska upplevelserna under spelåret hittills, och rekommenderas varmt som en inkörsport till en annan kultur som vi annars sällan får uppleva.