Recension: Skull and Bones [PS5]

Efter Ubisofts framgångar med Assassin’s Creed IV: Black Flag började fansen anamma det välgjorda pirattemat som spelet använde sig av. Som en följd av detta ville spelstudion smida medans järnet var varmt och utannonserade Skull and Bones. Flertalet förseningar senare har nu denna ambitiösa onlinebaserade piratsimulator vind i seglen.

Det huvudsakliga målet i Skull and Bones är att bli havets mest ökända pirat. Spelet inleder starkt med att jag förlorar ett slag mot den brittiska flottan mitt i Indiska Oceanen, vilket leder till att min karaktär ligger skeppsbruten på en ö. Slagen men inte besegrad slickar jag mina sår innan äventyret börjar.

Efter denna dramatiska inledning börjar sedan skapandet av min karaktär, där jag väljer utseende, kön och ansiktsform. Det är dock märkligt att jag inte kan välja personens ålder, för det skulle vara kul att regera på havet som en 60-årig piratkung.

Jag och min besättning sjösätter en liten flotte och drar iväg till en fristad där Scurlock, en patriark inom piraterna, härskar. Han anförtror mig med uppdrag och ger råd om hur piratlivet är, med sin egen filosofi fyllda med svordomar.

Ju fler genomförda uppdrag, desto fler belöningar hamnar i mitt ägo men ännu viktigare är att fler människor börjar be mig om tjänster i utbyte mot silver och handelsvaror. Vissa råvaror har ett högre värde beroende på vilken regim jag besöker, vilket påverkar inköp eller försäljning. Längre fram i spelet kan jag även agera smugglare och hjälpa den svarta marknaden genom att smuggla rom eller opium, med livet på spel eftersom datorstyrda rivaler försöker sänka mitt skepp för att sno smuggelgodset.

Jag tillbringar majoriteten av min tid ute vid havs. Seglandet är lättlärt och jag tycker att navigeringen av mitt fartyg är överraskande enkel, med tanke på skeppets massiva storlek och påfrestningar från havets hårda vindar. Det är rogivande när besättningen sjunger piratvisor medan jag passerar andra skepp under färden. Däremot kan själva resan till en destination vara långdragen om målet ligger för långt bort. När seglen sträcks till maximal effekt visas en onödig uthållighetsmätare som sjunker ner till den nivå, att jag tvingas sänka farten. Det blir enerverande i längden, särskilt vid flykt från en grinig flotta.

Om jag besöker en fristad finns möjligheten att snabbresa till de större hamnarna mot en avgift, men på grund av Indiska Oceanens storlek så tycker jag att färdkostnaden borde slopas helt. Dessutom vore det praktiskt att kunna snabbresa om jag inte är mitt i ett uppdrag, men denna möjlighet finns inte.

Det är kul att modifiera mitt skepp med olika kulörer, mönster på seglen och andra tilltalande detaljer, likaså att gå igenom piratmodet till mig och besättningen. Om jag vill ha nya kläder eller modifieringar till fartyget måste jag betala med silver, bläckfiskdubloner till den svarta marknaden eller guld. Det sistnämnda är endast för tidsexklusiva saker och kostar riktiga pengar. Personligen tycker jag tanken med att betala extra ur egen plånbok för en virtuell skeppskatt är löjlig, men lyckligtvis finns inte möjligheten att köpa starkare kanoner mot guldvalutan.

Skull and Bones största problem är det ofullständiga piratlivet utöver segling och smuggling. Jag saknar svärdfäktning och eldstrider på land eller ombord på fartyg. På land kan jag bara gå omkring och prata med köpmän eller uppdragsgivare. Spelet har heller ingen minnesvärd berättelse som skulle kunna erbjuda substans eller spänning.

Med facit i hand hade Ubisoft möjligheten att ambitiöst skapa det ultimata piratäventyret efter ett decenniums planering, men det slarviga slutresultatet sjunker fortare än ett rostigt ankare. Spelet är en solklar besvikelse, trots en stark inledning och rogivande båtfärder.