Recension: Red Dead Redemption [PS4]

Rockstar Games är inte en studio som är främmad för att pusha gränserna i spelbranschen, både på gott och ont. Spelen de levererar är oftast av yppersta kvalitet och erbjuder inte sällan ett rejält kliv framåt både när det gäller det tekniska och sättet de skildrar berättelser. Detta har historiskt sett ofta varit på bekostnad av att bränna ut de talangfulla människorna som gör det hårda jobbet, vilket gör att det alltid har funnits lite smolk i bägaren när det gäller deras upplevelser.

Ett av spelen som med tiden har blivit svårare och svårare att ta del av är westerneposet Red Dead Redemption, som slukade många av mina speltimmar på PS3-tiden. Sedan dess har många efterfrågat en nyversion för varje ny konsolgeneration som har anlänt, och slutligen har Rockstar beslutat sig för att göra något åt saken.

Om du inte är familjär med berättelsen i Red Dead Redemption handlar den kortfattat om den tidigare yrkeskriminella John Marston som i ett försök att göra upp med sitt förflutna assisterar med att se till att hans gamla kumpaner på ett eller annat vis får ett möte med rättvisan. Eller åtminstone vad som kunde räknas som rättvisa under dessa tider. Marston är en man som är fast i den gamla idyllen av vilda västern medan mer moderna tider knackar på dörren, och han vill inget hellre än att bara ha ett tyst och lugnt liv. Vägen dit är dock lång och kantad av handlingar som river upp många gamla sår.

En av de första sakerna som slår mig när jag börjar navigera mig igenom denna portning av spelet är att berättelsen fortfarande håller hög klass. Denna tillsammans med mestadels starka insatser från röstskådespelare gör att spelet känns betydligt modernare än vad jag förväntade mig. Med tanke på att det var ganska många år sedan jag tog mig igenom berättelsen var det därför kul att ta mig an denna milstolpe i spelhistorien igen.

Eftersom detta är en rak portning av PS3-versionen och inte en nyversion i stil med många remaster- eller remake-versioner som vi ser nuförtiden finns det dock en del andra saker som inte har åldrats lika väl. Visst får vi en högre upplösning och en ganska effektiv implementering av uppskalningsmetoden FSR 2.0 som båda bidrar till en skärpa som definitivt inte fanns i originalversionen. Karaktärsmodeller ser dock mestadels ganska risiga ut, och styrningen av både Marston och hästar lämnar en hel del att önska. Detta är problem som i princip blev lösta i Red Dead Redemption 2 (9/10), vilket gör det än mer trist att Rockstar valde att inte att lägga mer krut på detta nysläpp.

På plussidan finns dock att den hyllade expansionen Undead Nightmares inkluderas i paketet, tillsammans med andra, mindre expansioner som släpptes till grundspelet. Det gör ju helt klart att det finns gott om spelvärde att hämta här. Om du såg fram emot att delta i flerspelarläget har jag dock sämre nyheter, då detta inte har implementerats i portningen. Det är ingen större förlust för min egen del, då jag tillbringade väldigt lite tid i det i originalet, men jag vet att många älskade den biten.

Även om jag är glad att det numera är enklare att uppleva denna klassiker på moderna plattformar är det ett spel som är prissatt alldeles för högt. Visst, det går att argumentera att du får mycket nöje för pengarna, men det här är en portning av ett PS3-spel med minimala förändringar. Det är inte något som jag skulle lägga närmare 600 spänn för (på PlayStation Store). Jag vill inte förringa jobbet som portningsstudion Double Eleven har gjort, utan snarare poängtera tondövheten från utgivarna Take 2. Det är ett bra spel som folk bör spela, men kanske till halva priset istället.