Recension: Rainbow Skies [PS4, Vita]

Om du är van vid japanska rollspel har du garanterat stött på en rad hjältar som drabbats av minnesförlust. Denna åkomma har varit oroväckande vanlig inom genren, och konceptet har överanvänts då det är en lätt genväg till att låta spelaren axla rollen som en betydelsefull protagonist, som på samma gång har anledning att vara lika vilsen som du i den främmande spelvärlden.

Denna kliché inleder även Rainbow Skies, fast med glimten i ögat då huvudrollsinnehavaren enbart tappat minnet för att han druckit på tok för mycket alkohol kvällen innan äventyret tar vid. Spelet driver mycket med traditionella rollspelsnormer, och drar sig inte från att bryta fjärde väggen för att skoja om att vissa spelelement bara finns med för att du ska kunna samla Playstation-troféer.

Manuset är smålustigt hela vägen, även om humorn aldrig blir lika träffsäker som i renodlade komedier. Det är ändå ett välkommet inslag som lyckas maskera brister och klichéer på ett smart sätt i den halvintressanta berättelsen, och gör sidouppdrag betydligt roligare att ta sig an.

Alla ursäkter är bra, utan de dåliga…

Berättandet är dock sällan i fokus, då det är de robusta spelsystemen som stjäl showen. Här bjuds på turordningsbaserade rutnätsstrider i stil med XCOM och Final Fantasy Tactics, en hel uppsjö av sidouppdrag, samt timmar av småpill med uppgraderingar och utrustning för att göra dina slagskämpar bättre i striderna. Har du kommit i kontakt med studions tidigare verk Rainbow Moon (7/10) vet du precis vad som väntar – strategiskt rollspelande på en riktigt tillfredsställande nivå.

Titeln bjuder på mängder med intressanta system, flera originella idéer och monstersamlande á la Pokémon, men lider tyvärr av ett vansinnigt lågt tempo. Jag hade inte ens haft något emot att jag måste nöta hundratals strider för att ta mig vidare i handlingen om det inte vore för att karaktärerna rör sig så oerhört långsamt. De har dödstråkiga attackanimationer som bara går att trycka förbi någon gång ibland, och med tanke på att fienderna ibland har löjligt välfyllda livmätare kan de ta flera minuter att besegra emellanåt.

De värsta irritationsmomenten hade lätt kunnat åtgärdas genom att ge mig valet att stänga av stridsanimationerna, likt flera andra stridssystem i genren låter mig göra. Istället tvingas jag se samma långsamma sekvenser om och om igen, tills det blir riktigt enformigt och jag väljer att ta en paus från spelet långt tidigare än jag skulle vilja. Ironiskt nog är spelmekaniken riktigt välgjord och varierande, men blir upprepande enbart på grund av denna ytliga detalj som förstör hela spelet.

Stridssystemet är riktigt bra, men förstörs av långsamma animationer.

Visst, menyer och strider kan vara lite svåröverskådliga ibland och kontrollen är klumpig. Men i grund och botten är Rainbow Skies ett riktigt bra spel i en av mina absoluta favoritgenrer. När jag till sist inser att det sirapssega tempot går att stå ut med om jag väljer att dela upp spelandet i korta sessioner på min Vita känns det lite bättre, men det är ändock stor skandal att en så löjlig detalj lyckas få mig att tröttna på ett äventyr som trollbinder mig i övrigt.

Det gör nästan ont att inte ge spelet ett högre betyg, men då delar av upplevelsen känns som att se samma dåliga repris av Kvinnofängelset flera gånger om förstörs verkligen helhetsupplevelsen. Jag hoppas innerligt att utvecklarna släpper en patch som vrider upp hastigheten på spelet i framtiden, men tills dess krävs en stor dos tålamod för att kunna njuta av detta i övrigt fantastiska äventyr.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.