Recension: Persona 4 Golden [PS4]

Persona 4 Golden släpptes 2012 för PlayStation Vita och är en utökad version av Persona 4 som ursprungligen släpptes till PlayStation 2 redan 2007. Nu har det äntligen porterats till stationära konsoler igen och kommer förhoppningsvis att kunna nå en ny publik.

Berättelsen börjar med att dina föräldrar tillfälligt har flyttat utomlands och du lämnar därför storstaden för att gå klart gymnasiet i den trötta, japanska småstaden Inaba där du bor hos din morbror och kusin. Ganska snart efter din ankomst visar det sig att du besitter ett episkt öde samtidigt som en serie mystiska mord sker. Du dras givetvis in i handlingen och försöker reda ut vad det är som pågår genom att utforska en parallell värld som nås genom att krypa in i TV-apparater.

Persona-serien bjuder på en kombination av en vardagsdel fylld med sociala interaktioner, utveckling av personliga egenskaper och extrajobb, och ett traditionellt, japanskt rollspel med ett turordningsbaserat stridssystem. Du tvingas planera din tid för att hinna med alla aktiviteter och prioritera vilka färdigheter och sociala förhållanden du vill fördjupa.

Berättelsen är så central för upplevelsen att jag ogärna vill avslöja för mycket, men jag kan iallafall intyga att det är en välskriven saga som för mig är ett av spelets starkaste kort. Karaktärsgalleriet är annars det som imponerar mest på mig och den där magiska känslan när det känns som att det är DU som bygger relationerna och lär känna dina följeslagare mer och mer infinner sig. I slutet har jag känslan av att vara en i kompisgänget istället för spelets protagonist.

Om jag ska lyfta fram något negativt så märks det att spelets manus har över 15 år på nacken. De kvinnliga karaktärerna objektifieras friskt och är samtliga heta villebråd för kärlekskranka tonåringar. Analogt så känns inte porträtteringen av homosexualitet särskilt fräsch heller, men jag väljer att se förbi de sakerna eftersom det handlar om ett äldre spel. Efter en fadäs som fick patchas i Persona 5 hoppas jag att Atlus väljer ett mer modernt sätt att se på människor i det oundvikliga Persona 6.

Ett annat kännetecken för Persona-serien är givetvis den jazziga musiken och den finns självklart med i Persona 4 Golden också. Faktum är att musiken är så bra att jag går och nynnar på den även när jag inte spelar och letar upp den på Spotify och YouTube.

En nyhet i PlayStation 4-versionen är möjligheten att snabbspara. Efter att du betat av inlärningsperioden så låses huvudmenyn upp och där kan du när som helst spara och återgå till menyn för att säkerställa att du inte tappar framsteg på grund av strömavbrott eller andra olyckshändelser i viloläge. Bortsett från det är det i stort sett samma spel som PlayStation Vita-versionen. Designen på menyer och gränssnitt känns fortfarande roliga och fräscha, men karaktärsmodellerna avslöjar att spelet har några år på nacken. Jag hade gärna sett ett turboläge som många porteringar av äldre rollspel brukar kunna få, men det hade mest varit grädde på moset.

För mig är Persona 4 Golden så nära du kan komma ett perfekt rollspel. Berättelsen håller ett bra tempo och det händer hela tiden saker och dyker upp nya personer, striderna blir sällan långtråkiga och de grottor som dyker upp är alltid spännande att utforska, och det finns alltid fler saker att göra än tid till det så jag sliter hela tiden med svåra beslut. För snart sju år sedan skrev jag en lista över de enligt mig bästa PlayStation Vita-spelen och då toppade Persona 4 Golden listan och det är fortfarande lika bra. Om du spelat Persona 5 (10/10) och vill ha ett liknande spel så har du en riktig högtidsstund att se fram emot.