Recension: Omega Quintet [PS4]

PlayStation 4-spelare har sedan lanseringen fått många sorters spel att avnjuta. Dock har det saknats något viktigt, något som förmodligen fått en del av er att springa och köpa en PlayStation Vita också – det har inte funnits några äkta japanska rollspel till den nya generationen! Compile Heart låter modigt nog sitt dotterbolag Galapagos RPG sköta introduktionen av just ett spel i den genren på PlayStation 4 och om det beslutet är bra eller dåligt återstår att se.

Världen som Omega Quintet utspelar sig i är dyster, och framtiden ter sig hopplös. Anledningen heter ”Blare”, demoner som tar sig till vår värld från en annan dimension och förgiftar människornas själar. Det finns dock en ljusglimt, ett hopp för framtiden och det är en grupp människor, som kallas Verse Maidens, med en unik gåva att förgöra demonerna och rena mänskligheten.

Till en början kontrollerar jag Momoka, en riktig idol i världen som tyvärr behöver gå i pension; hon är trots allt 30 år gammal(?). Min åldrande superhjälte tar sig an stora demoner och verkar aldrig tröttna. Kameror följer henne i alla strider för att ge hopp åt folket som sitter hemma framför sina skärmar och konsumerar hennes äventyr. När kamerorna stängs av visar det sig dock att åldern börjar ta ut sin rätt, Momoka blir tröttare och tröttare.

Ja, vad ska jag säga? Jag heter Takt och ska försöka få er att hålla...takten.

Ja, vad ska jag säga? Jag heter Takt och ska försöka få er att hålla… takten.

Efter det inledande äventyret växlar berättelsen spår och jag får en ny uppsättning hjältar till mitt förfogande. Min karaktär heter Takt och är uppvuxen tillsammans med Otoha som visar sig ha rätt förmågor för att bli en Verse Maiden. Äventyret startar när Momoka tvingas lägga ned sin karriär; en ny idol måste träda fram och det är min uppgift som manager att se till att Otoha når stjärnstatus.

Spelupplägget är väldigt likt det som jag upplevt i både Hyperdimension Neptunia Re;Birth2: Sisters Generation (7/10) och Fairy Fencer F (8/10), eller nej, det är snarare kopierat rakt av. Jag har en världskarta där jag väljer vilka områden som ska utforskas, vilka scener jag vill titta på eller klicka mig förbi och vilka strider jag vill utkämpa en gång till för att öka min nivå. Redan när jag börjar spela känner jag mig en smula besviken, det finns inget i upplägget som känns nyskapande här.

Min lilla trupp av hjältinnor växer och består till slut av de fem som krävs för att de ska kunna kallas kvintett. Nu blir striderna lite mer intressanta eftersom jag kan sätta ihop långa kombinationsattacker som utdelar förödande mycket skada mot mina motståndare. Nya stridslägen som fokuserar på harmonier och livekonserter introduceras också och demonerna nedgörs hårdare och hårdare.

Det som skiljer Omega Quintet från övriga Compile Heart-signerade rollspel är såklart att tjejgruppen är av den musikaliska typen. Galapagos RPG utlovade att musik och konserter skulle väga tungt i spelet, något som jag fann uppfriskande och såg fram emot. Tyvärr har jag inte fått uppleva något annat än en tråkig konsertsimulator där jag bara kan ställa in vad som ska hända i låtarna. Nu kanske jag är gravt skadad av andra musikspel från Japan men jag hade faktiskt väntat mig något helt annat när jag först blev intresserad av Omega Quintet.

Jag aktiverar Harmonics...jättehäftigt! Har någon sett en ung tjej med blått hår som kan sjunga?

Jag aktiverar Harmonics… jättehäftigt! Har någon sett en ung tjej med blått hår som kan sjunga?

Grafiken känns inte direkt sprakande högupplöst och bjuder inte på något revolutionerande; jag har sett betydligt vackrare rollspel på PlayStation 3. Jag tror att problemet ligger i att Galapagos RPG återanvänder den gamla spelmotor som övriga spel i familjen använder. Visst är miljöerna större och nivåerna längre men allt känns tafatt när jag återvänder till samma nivå för sjunde gången och kämpar mot samma fiender.

För att vara ett spel där musiken spelar så stor roll, misslyckas Omega Quintet fullständigt. Istället för klatschig J-Pop eller (vågar jag skriva detta egentligen?) vocaloidmusik som verkligen skulle passat bra, levereras endast sömnigt producerad hissmusik i högtalarna. Att mellanscenerna presenteras som visuella romaner där karaktärerna är stillbilder som ackompanjeras av långa textsjok gör inte saken bättre.

Efter närmare 20 timmar beslutar jag mig för att avsluta mitt engagemang med Omega Quintet. Spelet har absolut den charm och estetik som jag väntar mig av ett japanskt rollspel men det levererar tyvärr inte någonting alls när det kommer till nytänk eller grafisk uppdatering. Om jag ska bli exhalterad krävs det betydligt mer än detta; kanske en blandning av rytmspel och rollspel, kanske häpnadsväckande grafik eller bra musik?  Omega Quintet passar nog bra för dig som verkligen älskar Hyperdimension Neptunia-spelen men förvänta dig inget nytt eller revolutionerande denna gång.

3 kommentarer
  1. Thomas Thomas
  2. Martin Svennberg Martin Svennberg
  3. Thomas Thomas

Lämna ett svar till ThomasAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.