Recension: Ninja Gaiden: Ragebound [PS4, PS5]

I början av 2025 hade det gått ungefär 10 år sedan vi senast hörde av serien Ninja Gaiden, en tidsrymd som blivit något av en lång och fruktlös ökenvandring för fansen. Med det i åtanke är det lätt att förstå glädjeruset som uppstod när det plötsligt utannonserades inte bara ett, utan tre nya spelsläpp, varav Ninja Gaiden 4 var det stora flaggskeppet. Man började med att släppa Ninja Gaiden 2 Black (7/10), men passade även på att presentera en titel som skulle komma att flörta med seriens ursprung. Det spelet heter Ninja Gaiden: Ragebound, och jag har gett mig i kast med detta retrodoftande äventyr.

Spelet öppnar upp med en stilren men förvånansvärt tyst startskärm. Efter ett knapptryck vaknar den till liv, illustrationen förändras och häftig musik pumpas ut ur högtalarna. Stämningen sätts direkt, och snart blir jag även presenterad för spelets premiss. Hayabusa-klanens ledare har gett sig av för en duell med en mystisk krigare, och då han inte kommer tillbaka reser seriens huvudkaraktär Ryu till USA i jakt på svar. Kvar lämnas Kenji, en ung ninja vars egenskaper nu kommer att sättas på prov. En skräckinjagande demonherre har nämligen fäst sitt öga på landet, och det dröjer inte länge innan demonerna väller in.

Likt de tidiga Ninja Gaiden-spelen är Ragebound ett tvådimensionellt, sidoscrollande plattformsspel med hög nivå av utmaning. Kenji är trots sin unga ålder en vältränad ninja med ett paket av tillhörande förmågor, och dessa låter honom klättra på olika ytor, utföra undanmanövrar och framförallt hantera ett svärd. Några uppdrag in i spelet introduceras jag dessutom för Kumori, en ninja från spindelklanen. Vanligtvis kommer Kenjis och Kumoris klaner inte särskilt bra överens, men på grund av omständigheter utanför deras kontroll blir de snart tvungna att slå ihop sina påsar. Plötsligt har jag en dödlig duo i mina händer, och spelet tar fart på allvar.

De två ninjakrigarna styrs som en karaktär, och medan Kenji utgör den fysiska kroppen är Kumori kopplad till den andliga. Man kan därför beskriva det som att hälsomätaren speglar Kenjis tillstånd medan energimätaren visar Kumoris möjlighet att interagera med den fysiska världen. Båda har förmågor som kompletterar varandra bra, och medan den förstnämndes fokus ligger på sylvassa närstridsattacker bidrar den sistnämnda med snabba avståndsattacker. Kumori kan vid tillfällen även använda sina krafter för att gå in i demonvärlden, och på så vis komma åt saker som är utom räckhåll för Kenji. Det är ett fartfyllt koncept, och gnabbandet mellan de två karaktärerna underhåller och motiverar allt eftersom deras relation växer under spelets gång.

Nivåerna är utformade i ett för genren klassiskt upplägg där jag ska ta mig från punkt A till B, men allt som oftast är det lättare sagt än gjort. Bandesignen är klockren både visuellt och sett till upplägg, vilket gör världen väldigt spännande att utforska. Spelet har dessutom ett riktigt bra soundtrack, och varje nivå har ett röjigt och stämningsfullt ljudspår knutet till sig. Mellan varje uppdrag har jag möjligheten att besöka en försäljare som kan hjälpa mig låsa upp nya förmågor och egenskaper. Detta görs genom att klara olika utmaningar eller samla på sig olika föremål som finns gömda lite här och var på nivåerna. Det är en rejäl utmaning att klara allt på en genomspelning, och oftast krävs det att jag spelar igenom nivåerna flera gånger för att verkligen städa rent dem.

Spelets fiendeutbud är varierat och motståndarna gör ett gott jobb med att hålla mig på tå. Med övning och snabba reflexer kan jag bygga upp ett flöde som kvickt tar mig genom motståndet, något som möjliggörs genom strategiskt designade nivåer och placering av fiender. Tanken är att jag som spelare ska nyttja så många av mina egenskaper som möjligt, och det märks. Bland annat besitter vissa fiender en energiladdning som (förutsatt att jag dödar fienden) låter mig utföra en riktigt stark attack. Den fäller de flesta typer av fiender på direkten, och blir därför användbar mot tyngre fiender som annars hade sinkat mig. Lyckas jag angripa fienderna i rätt ordning och få tag i laddningen sparar jag både tid och hälsa, men vägen dit kan bjuda på såväl nöje som frustration.

I slutet av vissa nivåer ställs jag öga mot öga med en boss, och på sätt och vis är det striderna mot dessa som personifierar Ninja Gaiden: Ragebound. De är vansinnigt utmanande, men tillfredsställelsen när jag klarar dem är stor, precis som spelet i sin helhet. Det blir mycket av samma, men vad gör det när man frodas i stridens hetta?