Recension: NHL 16 [PS4]
Slutspelskägg, gnällspelare och slagskott för dummies. Det har hänt en hel del i årets upplaga av NHL-serien. NHL 16 skrinnar ivrigt framåt, men hur mycket bättre är det?
Sedan NHL 2K-seriens förfall har EA Sports hockeyspel varit helt ohotade på hockeytronen. Renodlade managerspel har dykt upp sedan dess, men då dessa är helt annorlunda är det inte riktigt rätt att ställa dem mot varandra.
Något 2K gjorde bättre fram till det bittra slutet var Be a GM-läget. Mycket av det som var nyskapande i slutet av 00-talet är numera självklart i NHL-spelen, men en helt ny frisk fläkt är att du numera måste krångla med spelares humör. Speltid, kedjesammansättningar, om din i omklädningsrummet populäraste spelare byts bort, om en naturlig ledare tas in eller helt enkelt hur dina motivationstal inför laget eller kvartssamtal med enskilda spelare tas emot spelar in.
Jag lotsade New Jersey Devils genom en säsong där det gnälldes lite smått men min blandning av uppmuntran (“jag vet att du kan bättre”), faderliga råd (“använd energin på ett mer konstruktivt sätt på isen”) och rena avhyvlingar (“jag har inte anställt dig för att ha åsikter om hur jag driver min klubb”) kirrade biffen. Vi missade precis slutspel men laget var generellt väldigt nöjt och kontraktsförhandlingarna efter säsongen gick som smort.
Sedan testade jag samma sak igen, fast med just nu mer ambitiösa San Jose Sharks. Jag gjorde ungefär samma manövrar, bytte bort gamla knotar mot lite draftval och yngre talanger. Reflektion: det skulle jag inte ha gjort. Efter en total tankning då vi kom toksist ville mina två största stjärnor flytta från laget under kontraktsförhandlingarna efter säsongen.
Moralen påverkar alltså spelarnas förmåga rejält. En sur spelare tappar 6-7 poäng i sin genomsnitt-status gentemot hur han spelar när han är i toppform. Om man spelar matcherna själv är detta inte direkt märkbart, men vid simulering är det väldigt viktigt med lagets humör. Unga talanger föredrar mycket speltid i AHL än lite tid i en i fjärdekedja i NHL. Byter du bort en ledare måste du nästan direkt ersätta honom med annan spelare med pondus.
Den skönaste detaljen med detta system är att spelarna får kompisar, och spelare gläds också åt varandras framgång. Jag gav kaptensbindeln till en yngre populär back i mitt lag och tre andra spelare i hans ålder kom med glada tillrop. Ibland känner jag mig mer som en kolloledare än en general manager för ett NHL-lag, men det kanske faktiskt gör spelet mer realistiskt.
Hockeyspelen har genom åren blivit mer och mer komplicerade vilket gjort tröskeln för nykomlingar högre. Det söker EA Sports nu råda bot på genom ett pedagogisk grafiskt element. Det visar var du siktar i målet, var din pass kommer hamna, när passningsvägar är blockerade, hur stor del av buren målvakten täcker och så vidare. Till det kommer feedback efter skott, passar eller tacklingar. Ett bra avslut ger en eller flera positiva gröna bockar men ett skott i brödlådan på målvakten resulterar i röda ilskna kryss.
Speltipsen kan ställas in så att de bara täcker av spelaren sällan använda tekniker. Spelet kring sargen och sidledsfinter är till exempel kunskapsluckor för mig. Efter några matchers spelande började jag nöta dessa manövrar bara för att slippa pekpinnarna, innan jag hittade anvisningarnas avstängningsreglage.
Be a Pro-läget har fått en liten men välbehövlig renovering. Skäggväxt kan ställas in, både hur långt det växer per omgång under slutspelet och vilken typ av ansiktsbehåring du har. Självklart bara mosgrädde men samtidigt inte alls oväntat med tanke på vilken renässans skäggbärande har genomgått under 10-talet. Det kändes lockande att förse min spelare med den skogshuggarbuske jag önskar jag kunde odla (tänk Brent Burns eller Kris Versteeg), men min inre skäggmoral tvingade mig till en hakprydnad som stämmer mer med verkligheten.
Coachtips och matchorder har putsats till ordentligt vilket gör det tydligare var lagledningen vill se förbättringar. Spelarens träningsregim mellan matcherna är också valbart, en uppgradering från tidigare år men spelet är fortfarande långt efter NBA 2K-serien vad gäller gestaltning och inlevelse.
För den som väljer nätspel är EASHL mer tillgängligt än tidigare. Det är lätt att bjuda in kompisar till matcher och det är minst lika smidigt att hitta sex mot sex-uppgörelser med plats för en spelare till. Tyvärr är jag lite för dålig för EASHL-läget, jag är nästan alltid lagets svagaste länk. För den hågade finns det dock utrymme att klättra i graderna närmast i det oändliga då du kan “varva” rankningsystemet. Kortoxarna får även ett nytt spelläge genom Hockey Ultimate Teams offlinesäsonger vilket är ett trevligt tillskott för den med svajig internetuppkoppling.
Publiken har blingats ytterligare och den stora nyheten är tjoande maskotar på läktaren. Målfirande på bortaplan framför Montreals Youppie eller Tampa Bays Thunderbug, för att nämna några av de mer udda kreationerna, är onekligen mer tillfredställande.
Hockeyn är fortfarande riktigt bra, men jag märker inte av någon enorm förändring mot tidigare år. EA verkar ha hittat en bättre balans mellan klubblyft, petningar, krig längs sargen och rena överkörningar. Målvakterna är pinsamt dåliga på oskymda slagskott mitt framför mål men generellt är det mitt dåliga försvarsspel som ligger bakom insläppta puckar. Oavsett är spelet som alltid roligast mot mänskligt motstånd eller tillsammans med kompisar mot spelet, och i båda dessa fall påverkas AI:n betydligt mindre.
Så hur står sig NHL 16 mot tidigare versioner? Gentemot det ofärdiga NHL 15 (6/10) är det förstås ett jättelyft, men om man ställer spelet mot sin egentliga föregångare, NHL 14, så förbättringarna så pass marginella överlag att det inte skrapar ihop till en betygshöjning. Sedan Skill stick-introduktionen 2007 har det varit detaljputs och nytt spackel istället för rejäl revolution, och så länge vi fortsätter köpa de årliga uppdateringarna och EA saknar konkurrens kommer vi inte se någon ändring.