Recension: Horizon Forbidden West [PS5]

När Guerrilla Games lämnade Killzone-serien bakom sig och istället fokuserade på de postapokalyptiska miljöerna i Horizon Zero Dawn (9/10) dröjde det inte länge innan i princip alla såg att de hade skapat något stort. Inte nog med att spelet är bra, huvudkaraktären Aloy har dessutom blivit en av de stora hjältarna som är synonyma med PlayStation.

Det är därför ingen större överraskning att utvecklarna skulle spinna vidare på berättelsen som lämnades tillräckligt öppen för att erbjuda vidare äventyr. Men lyckas utvecklarna återfånga magin de skapade i första spelet, eller var det en tillfällighet?

Horizon Forbidden West tar vid ganska snart efter slaget vid Carja-staden Meridian, där Aloy har besegrat HADES i hopp om att få stopp på infektionen som sprider sig bland maskinerna. Den mystiske Sylens har efter mångt och mycket allierat sig med Aloy i denna kamp, men som så många gånger tidigare visar det sig att han har en och annan baktanke. HADES är inte besegrad, utan snarare fångad av Sylens.

Samtidigt börjar en sjukdom sprida sig som en löpeld bland djur och växter, och Aloy försöker desperat hitta ett sätt att återstarta AI-systemet GAIA för att återställa balansen och hindra denna katastrofala farsot som hotar att utrota allt biologiskt liv på jorden. Det visar sig dock vara svårt att hitta en backup av GAIA, och jakten på denna leder Aloy västerut, där inga österlänningar är välkomna efter de många Carja-ledda massakrer som utfördes för flera år sedan.

Med detta som bakgrund bemöter ju de lokala stammarna Aloy med minst sagt en gnutta skepsis, trots att de håller på att förhandla ett fredsavtal med Carja. Vår hjältinna har dock utvecklats till en betydligt mer självsäker person sedan händelserna i Zero Dawn, och ryktena om hennes dåd har börjat sprida sig västerut. Med detta som grund, och med hjälp av några gamla vänner, börjar hon sakta men säkert skapa nya allianser i jakten på GAIA.

Det är nästan svårt att veta var jag ska börja när det gäller att nämna förbättringar jämfört med föregångaren, då i princip varje enskild punkt från miljödesign till spelmekaniker har fått en markant uppgradering. Spelvärlden är både mer omväxlande och detaljerad, vilket är tydligt så fort du beger dig västerut. Gamla gigantiska maskinvrak från striderna i samband med människornas sista kamp mot svärmen ligger spridda här och var, och man kan nästan föreställa sig hur allting såg ut när det begav sig. Allt från skogar, vintriga bergstoppar till stekheta sanddyner i öknen skildras på ett fängslande vis som gör att jag ibland bara vandrar runt för att titta på miljöerna och ta några fina bilder med fotoläget.

Även de nya maskindesignerna är fantastiskt kreativa och spännande, både ur ett visuellt perspektiv och rent spelmekaniskt. En av favoriterna är helt klart kängurumaskinen som har ett svårläst attackmönster och som till och med ställer sig på svansen ibland för att sparka dig. Du har dock fått nya verktyg i kampen mot dessa robotar, och favoriten bland dessa är möjligheten att markera specifika delar av en robot. Alla maskiner har känsliga punkter, men i stridens hetta kan det vara svårt att lokalisera dem. Men med denna funktion kan du få dessa träffpunkter att lysa med en tydlig lila färg för att underlätta en kamp som annars kan bli längre än vad den behöver vara.

Distansvapnen är som förväntat det huvudsakliga stridssättet även i denna uppföljare, men närstriderna har fått en del välkomna uppgraderingar. Det finns bland annat kombinationsattacker som hjälper dig att eliminera rustning eller sköldar, samt en möjlighet att markera en träffpunkt för din båge som kommer att dela ut omfattande skada på fienden. Den mest markanta uppgraderingen hittar vi dock i hur du kan röra dig runt i miljöerna. Du får nämligen både en glidskärm för att enkelt ta dig ner från höga höjder, och ett utökat klättringssystem som hjälper dig att uppför klippor och berg. Den nya änterhaken är även denna en underhållande nyhet som hjälper dig att vara rörlig i utmanande stridssituationer.

För alla som irriterade sig på begränsningarna i mängden material du kunde plocka på dig för exempelvis hälsa eller tillverkning av prylar eller ammunition har jag goda nyheter. Det finns fortfarande en gräns för vad som får plats i dina väskor, men överskjutande mängd skickas på ett magiskt vis tillbaka till en låda du har åtkomst till via diverse läger eller städer. Det är inte direkt verklighetstroget när man tänker på själva logistiken, men eftersom det förhöjer min spelupplevelse känner jag inte att det spelar någon roll.

PlayStation 5-versionen av spelet har som förväntat ett par olika alternativ för grafik och prestanda, där det ena fokuserar på högre upplösning och lägre bildfrekvens och det andra istället prioriterar den högre bildfrekvensen. Den högre bildfrekvensen är helt klart att föredra, då det bidrar väldigt mycket till spelkänslan, men tyvärr tar grafiken en liten smäll i gengäld. I synnerhet är det kantutjämningen som inte alls är lika effektiv med den lägre upplösningen, vilket skapar en väldigt flimrig bild när det finns mycket buskar och träd i miljön. Jag vande mig dock efter ett tag, och alternativet att istället spela med 30 bildrutor per sekund är inte något jag ens övervägde efter jag jämförde dem.

Det största problemet med spelet är att det är ganska fyllt av buggar, varav några höll på att ställa till det rejält för mig. Jag har under min tid med spelet vid åtskilliga tillfällen fastnat i spelmiljön på olika vis, i synnerhet när jag rider på en tämjd robot och jag börjar närma mig en sluttning. Vid flera tillfällen har uppdrag eller AI-rutiner inte aktiverats korrekt, vilket krävde att jag fick ladda en tidigare sparfil. Vid en handfull tillfällen upplevde jag dessutom att spelet kraschar helt och kastar ut mig till PS5-menyn, och en av dessa krascher skadade dessutom även min sparfil, vilket gjorde att jag var tvungen använda en tidigare version från molnet och tappade flera timmar av framsteg.

Många av dessa problem ska vara åtgärdade i den patch som släpptes några dagar innan recensionsembargot lyfte, men även efter jag installerade denna patch har spelet kraschat för mig. Problemen har säkert blivit färre, men de är inte borta.

Som jag nämnde tidigare är Forbidden West en upplevelse som är bättre än Zero Dawn på nästan varje enskild punkt, men tyvärr är buggarna lite smolk i bägaren för ett spel som i övrigt är snudd på ett mästerverk. Förhoppningen är ju att dessa problem åtgärdas ganska omgående efter lanseringen, då i synnerhet korrupta sparfiler är ett ganska allvarligt problem. När allting fungerar som det ska är det hela en smått magisk upplevelse, men om du skaffar det vid lanseringen bör du nog förbereda dig på en del tekniska hinder.