Recension: Galak-Z: The Dimensional [PS4]

Med hög puls, ett hårt bultande hjärta och ett stort flin på läpparna lägger jag nöjt ifrån mig min Dualshock 4. Jag har fällt ännu en svår och utmanande boss och det känns så bra! Vägen fram till det gigantiska monstret har varit grym och oförlåtande; jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har misslyckats och min karaktär har dött.

Nej, vi är inte i Yharnam och nej, det är inte Bloodborne jag har spelat även om jag känner exakt samma känslor nu som jag gör efter en omgång med From Softwares mästerverk. I spelet Galak-Z: The Dimensional har jag istället äventyrat med karaktären A-Tak, en av få överlevande i en enorm galaktisk strid. Lyckligtvis har vi fått kontakt med en annan överlevande som kallas Beam och funnit en temporär trygghet i forksningsskeppet U.S.S. Axelios. Äventyret låter dock inte vänta på sig – vi måste ut i rymden och leta resurser för att överleva.

Spelet fångar mig enkelt med sin charmiga animestil från 80-talet och fortsätter sedan att snärja in mig med allt som kan klassas som retro: bildflimmer, plastig syntmusik och utmanande svårighet. Upplägget påminner om klassiska titlar som Gradius och Asteroids i en skön blandning som gör att jag känner mig ung igen.

Berättelsen är uppdelad som en serie med prolog och fem avsnitt som följer A-Tak, Beam och de andra överlevarna i sin kamp att återuppbygga mänskligheten. Varje avsnitt i serien spänner över fem uppdrag som genereras efter en algoritm och är med andra ord aldrig exakt likadana. Mitt första uppdrag består av att leta skrot som vi kan använda för att reparera skeppet eller dryga ut kassan en aning. Rymdskrot kan jag dels hitta bland vrakdelar som flyter omkring i rymden eller genom att förgöra fiender.

A-Tak med sitt snygga rymdskepp från 80-talet

A-Tak med sitt snygga rymdskepp från 80-talet

Det är under mina första uppdrag som jag upptäcker hur brutalt och oförlåtande Galak-Z: The Dimensional är. Jag har fyra enheter hälsa och två enheter sköldar som laddas upp igen om de får vila lite grann. Hälsan får jag dock inte tillbaka automatiskt – jag kan däremot hela min karaktär mot en kostnad när vi återvänt till Axelios. Med detta i åtanke förstår jag att jag måste vara taktisk och en smula feg för att klara mina uppdrag, något som tar en stund att vänja mig vid.

Jag klarar mig ganska långt under min första runda, ända fram till det tredje uppdraget faktiskt. I en modig och samtidigt dumdristig manöver mot en större fiende får jag dock snart erfara en känsla som påminner starkt om det jag känner i min sommarutmaning. Jag dör. Jag förlorar alla uppgraderingar jag har samlat på mig och får börja om från uppdrag ett igen. Spola tillbaka, tag lärdom och bli bättre, viskar spelet i mitt öra.

Nej, du är inte mörkrets furste - du är måltavla för mina missiler!

Nej, du är inte mörkrets furste – du är måltavla för mina missiler!

Mekaniken för att styra sitter dock, efter några försök, i ryggraden och jag har lätt för att undvika enskilda fienders skott – jag når med lätthet det femte och sista uppdraget i avsnittet. Modet inom mig stiger och jag tar mig med lätthet an flera muterade insekter samtidigt som jag hånskrattar åt imperiets nybörjarpiloter som försöker störa mig i striden. Jag behöver bara avlossa en enda skur av missiler mot det sista, stora skeppet när…jag backar in i en explosiv växt.

Tack och lov erbjuds jag nu att få börja om nivån om jag betalar med de speciella mynt som jag har hittat under spelets gång. Även om jag får starta om uppdraget utan mina uppgraderingar, tackar jag ja. Jag lyckas få mitt gamla skepp tillbaka och lyckas i mitt första försök nedgöra den väldiga bossen! Med hög puls, ett hårt bultande hjärta och ett stort flin på läpparna lägger jag nöjt ifrån mig min Dualshock 4.

Galak-Z: The Dimensional är ett fantastiskt bra spel som hela tiden får mig att vilja återvända för att försöka klara det. Spelets oförlåtande karaktär som jag till en början tyckte var överdrivet nitisk, uppskattar jag bara mer och mer för varje timme jag vistas i galaxen. Jag spelade Gradius (eller Nemesis som det hette till min MSX) och dess uppföljare i hundratals timmar i min ungdom och spelet som 17-Bit har utvecklat, kittlar precis samma ställe i mitt hjärta som Konami en gång i tiden lyckades göra.

Just det – om du inte redan är såld på spelet, kan jag berätta att ditt skepp i avsnitt två får förmågan att bli en flygande mekanisk krigsrobot som kan kasta asterioder på fiendeskeppen!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.