Recension: Fatal Frame II: Crimson Butterfly Remake [PS5]

Senast jag spelade ett spel ur serien Fatal Frame (eller Project Zero som det tidigare kallades i Europa) var för lite drygt tre år sedan. Då recenserade jag Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse (5/10), vilket var det första spelet ur serien som jag någonsin hade spelat. Som ett stort fan av skräckspel hade jag länge velat ge mig in i serien, men i det fallet lämnades jag något besviken. Trots det blev jag nyfiken när Fatal Frame II: Crimson Butterfly Remake nyligen dök upp på redaktionen. Originalversionen är enligt många en av seriens höjdpunkter, och det måste jag såklart kontrollera sanningshalten i. 

Originalet släpptes till PlayStation 2 redan 2003 och möttes av många glada tillrop. Nu, 23 år senare, har nytolkningen kommit, och nog får man säga att det är en del av en trend. Faktum är att det inte har släppts en ny del i serien sen Fatal Frame: Maiden of Black Water, och samtliga tre spel efter det är alla nyversioner av äldre titlar. Lite sorgligt kan man tycka, men man ska vara glad att serien trots allt lever.

Crimson Butterfly öppnar i en skog där våra två huvudpersoner introduceras. De två unga kvinnorna, Mio och Mayu är tvillingar, och har en nära relation till varandra, men det finns ett ständigt hägrande orosmoln på den annars blå himlen. En oturlig incident i barndomen gjorde Mayu halt, och dessutom ständigt orolig för att Mio ska överge henne. När de så helt plötsligt går vilse och hamnar i en mystisk by hamnar saker på sin spets. Byn är nämligen proppfull med spöken, och dess historia laddad med berättelser om trasiga relationer, sekter och mänskliga offer. Snart visar det sig att just tvillingar har en speciell betydelse för byns ritualer, och mystiken tätnar.

Spelet är utformat som en överlevnadsskräckis, och vi får huvudsakligen följa karaktärerna ur tredjepersonsvy. Mio är den vi styr i första hand, men Mayu spelar även hon en roll i olika sammanhang. Vi har en mätare för hälsa samt en för viljestyrka, och dessa sätts på prov så fort det börjar smyga sig in spöken i vår närhet. Dessa dränerar i första hand Mios viljestyrka, men genom att ta Mayu i handen kan vi ladda upp mätaren igen. Det är ett ganska gulligt inslag, och jag gillar hur man har gjort systrarnas tajta band till ett inslag i spelet.

Tidigt i äventyret hittar vi en speciell kamera, kvarlämnad av en forskare som försvann i byn för längesen. Kameran visar sig ha speciella egenskaper, och den kan interagera med spökvärlden på flera sätt. Byn befinner sig nämligen i något av en spökdimension, och det går inte att lämna den hur som helst. Med kamerans hjälp kan tjejerna framförallt slå tillbaka spökenas närmanden, men även rena förbannade föremål och se dolda ting samt goda andar. Den är något av ett multiverktyg, och med den har vi en chans att hjälpa tvillingarna att ta sig där ifrån.

Spelet är riktigt snyggt, och utvecklarna har lyckats bra med att skapa en spöklik stämning. Det visuella drar det största lasset, och jag önskar att lite mer krut hade lagts på ljudbilden för att stärka stämningen ytterligare. Under majoriteten av spelet befinner vi oss i byn och dess närområde, med flera återbesök till platser vi redan har besökt. Miljöerna är passande för berättelsen, och även om de tenderar att bli lite enformiga så gör de jobbet. Något som ska berömmas desto mer är hur man leker med samspelet mellan omgivning och spöken. Vid flera tillfällen dyker det upp fiender som är unika för rummet eller miljön, och kombinationen stärker upplevelsen. Ett minnesvärt ögonblick är i ett trapphus där ett tidigare självmord återskapas gång på gång som en spöklik vision. En individ faller mot sin död mitt framför ögonen på oss, och fallet blir en del av dess attackmönster.

Med kameran som vapen har vi en möjlighet att besegra spökena eller jaga dem på flykt. Det hela är något av ett tveeggat svärd, men för det mesta funkar det ganska bra. Olika sorters filmrullar fungerar som ammunition, och tanken är att jag (ur ett förstapersonsperspektiv) ska fotografera fiender och på så sätt göra skada. Bildens fokus, fiendens positionering och kvalitén på ”ammunitionen” avgör hur bra effekt fotona får, men det är inte helt lätt att få grepp om upplägget. Fienders (stundvis) snabba och oförutsägbara rörelser gör många bilder till abstrakta konstverk med minimal eller ingen skada. Lyckligtvis finns det smidiga sätt att undvika attacker och hålla koll på spökenas position, så helheten jämnas ut något. Om fienderna jobbar ner ens viljestyrka kan de brotta ner en på golvet, varpå hälsan börjar dräneras. När det händer gäller det att få till ett klockrent porträttfoto för att förblinda sin angripare och slingra sig ur deras grepp.

Jämfört med sina genresyskon känns Fatal Frame-spelen lite mer nischade, och det sävligare tempot kanske inte passar alla skräckfantaster. Med det sagt är Fatal Frame II: Crimson Butterfly Remake trots allt en spännande upplevelse som står bra på egna ben. Är du typen som föredrar dina skräckfilmer fullproppade med spöken och mystik snarare än monster och våld, ja, då är det här en upplevelse för dig.