Recension: Far Cry: New Dawn [PS4]

När Ubisoft utannonserade den direkta uppföljaren till fjolårets Far Cry 5 (9/10), kände jag en stark längtan att återvända till Montanas djupa skogar igen.

Far Cry: New Dawn inleder med en förödande tryckvåg orsakat av en atombomb som detonerar i Hope County och utplånar allt i dess väg. Sjutton år senare kommer människor upp ur sina skyddsbunkrar och bygger ett nytt samhälle att leva i. Trots avsaknaden av elektricitet börjar folk komma upp på fötter igen.

Det dröjer dock inte länge innan freden störs av tvillingarna Mickey och Lou; ledarna av terroristgruppen Highwaymen. Skurkarna stjäl viktiga tillgångar, demolerar allt i deras väg och styr folket med järnhand.

Men det finns hopp för invånarna i Hope County, eftersom en rebellstyrka tänker samla ihop tillräckligt med motstånd för att utplåna tvillingarnas tyranni en gång för alla. Min roll som motståndsrörelsens kapten är att utföra uppdrag och förstärka min trupp under spelets gång.

Postapokalypsen skildras snyggt med starka färger.

Miljöerna har förändrats av atombomben och naturen har satt prägel på människans infrastrukturer från det förflutna. Jag bländas av att de trasiga byggnaderna vars väggar täcks av buskage, och överallt växer rosa blommor så långt jag kan se. Jag tycker om att starka färger används överallt i den ödelagda världen, speciellt de rosa och blå nyanserna vilket även är tvillingarnas personliga färger.

Jag är dock besviken på musiken då det förra spelet hade ett enormt musikbibliotek, men trots utebliven musikalisk mångfald, passar de tunga hiphopstyckena bra i den kaotiska omgivningen.

Flera beståndsdelar från föregångaren finns kvar, främst i stridssystemet och den oförändrade kontrollen. Jag kan fortfarande härja fritt och skjuta skurkar, men ett nyinfört rankingsystem förändrar spelets motstånd avsevärt på alla plan. Om en fiende eller djur har en högre rang jämfört med mitt vapen kan striden bli besvärlig såvida jag inte lyckas tillverka starkare redskap. Därför kan en muterad björn bli en pina att möta om jag skulle råka på en av misstag.

Plötsligt vill jag nynna på en viss låt av Bob Marley.

Etanol är den högst värderade valutan i Hope County och jag behöver bränslet för att kunna uppgradera mitt lägers divisioner, och få tillgång till starkare hjälpmedel. Utposterna är tillbaka, men de spelar en viktigare roll eftersom det finns etanol i de hårt bevakade lägren. Det går även att spela om en intagen utpost för att inskaffa mer etylalkohol men med ett högre motstånd. Dessa spännande strider är intensiva, särskilt när fienden ringer efter förstärkning.

Ett annat kul tillägg är expeditionerna utanför Montana, där jag ska ta en väska fylld av förnödenheter och sedan fly med en väntande helikopter. En GPS-sensor aktiveras efter trettio sekunder när ryggsäcken är tagen, och sedan blir jag jagad av en armé innan flyktvägen är säkrad.

Spelet har en ensemble av karismatiska karaktärer, både bekanta från föregångaren och helt nya ansikten att lära känna under äventyret. Men jag vill lyfta fram de oförglömliga antagonisterna Mickey och Lou. Dessa svarta tvillingsystrar iklädda rosa och blå motorcykeldräkter delar ett starkt band, och de briljerar i alla filmsekvenser som de syns i.

Lou och Mickey är lika karismatiska som de är farliga.

Far Cry: New Dawn är en kortare uppföljare till spelseriens femte del och fokuserar mer på handlingen istället för att utföra sidouppdrag. Men ett postapokalyptiskt Hope County bjöd mig på en lättsam visit och spelet kändes fräscht tack vare de nya tilläggen och den välbevarade humorn från femman. Det tog mig mellan 20 och 30 speltimmar att klara spelet, men de gömda hemligheterna skapar fler anledningar att vilja spela vidare.

Det är inte nödvändigt att spela Far Cry 5 innan du tar dig an Ubisofts senaste kapitel, men jag rekommenderar att du kör bägge titlarna för att ta del om en gemensam berättelse i vackra Montana.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.