Recension: Explosive Jake [Vita]

Explosive Jake känns vid första anblicken som en kopia av Bomberman, men föreställ dig istället att du tar bort allt som gör Bomberman roligt. Behåll sedan labyrinter med fiender, fällor, hinder och där du kan lägga ut bomber som även kan döda dig själv. Lägg slutligen till att du ska hitta en nyckel och en dörr ut så har du hela spelet.

I 40 i stort sett identiska banor försöker utvecklarna så hårt de bara kan med att få dig att drömma dig tillbaka till C64-tiden, men det har hänt en del i spelbranschen under de 35 år sedan det regelbundet släpptes spel till den plattformen.

Blått och rött. Fråga en kognitionspsykolog om det är en bra kombination i ett gränssnitt?

Faktum är att Explosive Jake är ett riktigt ruttet spel på alla plan och jag har svårt att bestämma mig var jag ska börja lista upp alla brister jag stör mig på. Den allra viktigaste egenskapen hos ett spel är givetvis att det ska vara roligt att spela. Det här är inte ens kul på bana noll (jajamen, de spexar till det och startar på noll), och det har heller inte blivit roligare på bana 39. Upplägget är helt identiskt på alla banor och känns ungefär lika upphetsande som uppstekt gröt.

Vad är det då som likt ett svart hål suger ut all spelglädje? Jag kan börja med kontrollerna. Jake rör sig fruktansvärt långsamt, och det enda undantaget är när jag hittar en uppgradering i form av ett par stövlar. De finns kanske på var tionde bana och gör att förflyttningshastigheten i de fallen känns överkomlig. Utöver detta dras spelet med fruktansvärda prestandaproblem. Varje gång en bomb sprängs så blir det bildspel som också fryser min förflyttning, men inte spelobjektens kollisioner. Så jag kan dö, men inte komma undan om jag hamnar i en knipa.

Ljusen och de gräsliga gröna rutorna av gräs(?) är bakgrundsobjekt medan trälårarna är hinder som kan innehålla en nyckel, dörr eller en uppgradering. Helt logiskt.

Om jag ska variera mig och säga något snällt så är musiken faktiskt riktigt bra första gången du hör varje stycke. Problemet är att slingan loopar så pass ofta att jag på slutet blev tvungen att stänga av musiken för att inte sticka hål på mina trumhinnor.

Grafiken dras med samma problematik som jag lyfte fram i Bucket Knight (4/10), där färgsättningen känns oinspirerad och ful, och där det i många fall är omöjligt att särskilja bakgrundselement från väggar eller hinder på banorna.

Precis som Jesus tog en för laget, har jag spelat igenom alla banor här så att du slipper. För om du inte är en troféjägare som har tålamod att lägga ett par, tre timmar frustration i utbyte mot ett fyrtiotal troféer råder jag dig att inte ta i det här ens med handskar och tång. Så sent som för någon vecka sedan poängterade jag när Sonic Forces (3/10) dök upp som ett av månadens spel i PlayStation plus att det antagligen var det sämsta spel jag hade recenserat på bloggen. Det är det inte längre.

Ett svar
  1. Thomas Thomas

Lämna ett svar till ThomasAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.