Recension: Bucket Knight [Vita]

Trots att PlayStation Vita ses som ett avslutat kapitel så släpptes det över 100 nya spel till konsolen under 2019. Nu är det 2020 och jag har fått äran att recensera spelet Bucket Knight till den åldrande plattformen.

I Bucket Knight erbjuds en kombination av plattformsspel och tvådimensionell skjutare, men tyvärr är det inte särskilt bra på någon av kategorierna. Bitvis är det faktiskt så dåligt att det blir bra på ett parodiskt vis.

Effekten av en tjock-TV ger mig lite buskiskänslor snarare än nostalgiska dito.

Bucket Knight försöker vara charmigt retroflörtande med pixlig grafik, men faller platt på konstig färgsättning där det inte alltid är tydligt om element tillhör bakgrunden eller om det är en plattform jag kan stå på. Som om inte det vore nog är karaktärsmodellerna fula och kollisioner mellan objekt i spelet känns oexakta.

Musiken känns till en början ganska trevlig, men melodislingorna är både för korta och för få, vilket gör att musiken bara blir enerverande i längden. Ljudeffekterna är bedrövliga och tillför inget positivt.

När jag spelar tvådimensionella plattformsspel förväntar jag mig tajta kontroller, men även här misslyckas spelet med att leverera. Du har dubbelhopp redan från början, men kontrollerna känns släpiga och oprecisa. Ett hopp som jag tidigare har klarat tiotals gånger kan plötsligt misslyckas och jag blir ibland träffad av fiendeskott trots att jag håller exakt samma tempo för att hoppa över dem. Dessutom dras spelet med ojämn skärmuppdatering, och på de senare banorna när det händer mycket på skärmen blir det diabilder istället för ett jämnt flyt.

Plattformsbana med cirkelsågar i golvet. Ett klassiskt hot mot riddare.

Det finns i grund och botten en handfull fiender och tre typer av banor; vanliga fiendebanor, plattformsbanor och plattform på tid med sågblad som jagar dig. Nu är det förhållandevis kort, men trots detta känns det långdraget på slutet. Det finns totalt fyra vapen och även dessa är alldeles för lika och tillför egentligen ingenting.

Men trots de tekniska bristerna så finns det ändå en viss charm. Varje trofénamn är exempelvis en referens till filmen Monty Pythons Galna Värld, och bandesignen är bitvis riktigt bra.

Bucket Knight kanske inte var min drömcomeback som Vita-recensent, men det var heller inte ett spel jag sonika villa lägga ifrån mig be dra åt skogen. Spelet kommer att finna sin publik, eftersom det har en platinatrofé som går att nypa på under timmen men det lär inte gå till historien för någon annan egenskap.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.