Recension: Absolum [PS5, PS4]

Världen Talahm genomgick en kataklysmisk händelse när mäktiga trollkarlar roade sig lite för mycket med sina intriger. Azra, solkungen, tog snabbt fördel av denna katastrof och spärrade in trollkarlarna och satte sina lojalaste tjänare att styra över det splittrade landet och styr numera stora delar av världen med järnhand.

Men det finns hopp. En liten samling rebeller, ledda av en mäktig magiker, försöker göra motstånd och befria världen. Och naturligtvis är det dessa som vi får följa i Absolum.

Absolum är det senaste spelet från utvecklarna bakom Streets of Rage 4 (8/10) och det arvet märks verkligen, då även det här handlar om högoktanigt fajtande i en oerhört vackert animerad värld. Dock är det inte ett renodlat actionspel fullt ut – det finns en hel taktiskt klurande också, men mestadels i hur jag väljer att specialisera min karaktär. Detta introducerar dessutom en skön roguelike-mekanik som gör att även misslyckade försök att nå slutet kan löna sig, då jag får möjligheten att låsa upp nya förmågor och färdigheter.

Så snart spelet börjar får jag ta kommandot över den kvinnliga alven Galandra som bär omkring på ett oproportionerligt stort svärd. Lite senare springer jag över fler spelbara karaktärer som rekryteras till fristaden som magikern Uchawi har bjudit in oss till. Alla fyra karaktärerna beter sig helt annorlunda i strid – dvärgen Karl är glad i pistoler och knytnävar, grodmänniskan Brome nyttjar helst magi och den snabba, mystiska Cider är en fena på dubbla knivar. 

Alla karaktärerna känns balanserade, och att kunna angripa problem med så pass varierande spelstilar ger Absolum en ytterligare krydda. Och såklart, att bemästra alla karaktärernas för- och nackdelar i de mer frenetiska fajterna är ofta pulshöjande. Och för de som inte vågar ta sig an utmaningen själv så finns det stöd för två spelare i samarbete.

För att nå slutet behöver jag kämpa mig igenom ett antal områden, och det mest fascinerande är alla små sidospår och sidouppdrag jag kan råka över. Världen är oerhört detaljerad och full av farliga fiender, men sakta men säkert lär jag mig navigera dess snårighet. Guard Crush Games och Supamonks har verkligen lyckats skapa en helt makalös stämning i världen, och karaktärerna jag stöter på är lagom mystiska och charmiga. 

Vartefter jag spöar upp de lite större (och farligare) bossarna belönas jag med valuta som jag kan köpa permanenta uppgraderingar för, och vad som för ett antal försök tidigare kändes som en rejäl vägg blir plötsligt mycket mer hanterbar.

Även om jag fastnat rejält för spelets värld och dess stämning så är det ändå stridandet som är centralt, och där blir jag inte heller besviken. Det är snabbt, frenetiskt och oerhört taktiskt i hur jag behöver angripa fiender antingen i hord eller under bossfajter. Det är en fräsch blandning av brutala slagsmål och med ett intressant roguelike-system där även tidiga dödsfall på grund av slarv gör nästa försök lite enklare. 

Att spelet redan innan det släpptes ska översättas till en tecknad serie är ett tecken på att skaparna är säkra på sin sak – att karaktärerna och världsbyggandet (och animationen) är i toppklass. Och jag kan bara hålla med om den självsäkerheten, för den skiner igenom i varje enskild aspekt av spelet.