De blåa små figurerna Smurfarna har varit med mig sedan 80-talet när jag glupskt konsumerade allt som fanns på bibliotekets serieavdelning. Att det dessutom fanns leksaker och skivor med barnsånger tillsammans med Klasse Möllberg byggde bara på hypen.

I The Smurfs: Dreams har deras ärkefiende Gargamel lyckats förgifta deras trolldryck och hela smurfbyn hamnar i en kollektiv koma bortsett från ett par smurfar som omedelbart axlar uppdraget att bege sig in i drömmarnas värld och väcka de sovande kompisarna.

Under flera år ansåg jag mig vara ett stort fan av Sword Art Online. Jag läste manga och light novels, följde animen och spelade självklart spelen baserade på Reki Kawaharas omåttligt populära värld. Sedan hände något och jag föll av tåget lite någon gång efter Mother’s Rosario-spåret av berättelsen. Därefter har jag tappat kontakten med Kirito, Asuna och gänget.

Nu har jag dock dykt in i den virtuella SOA-världen igen för att recensera det senaste spelet i serien; Sword Art Online: Fractured Daydream. Till skillnad från tidigare titlar är detta ett spel som är tänkt att försöka anamma känslan av ett MMO mer, vilket väl kan anses som en rimlig strävan med tanke på källmaterialet. Fokus har lagts på att spela tillsammans med andra spelare och att göra upplägget mer live service-orienterat. Detta kan återigen vara passande baserat på serien och dess övergripande narrativ men för mig personligen är detta rejält röda flaggor.

Då var det fredag igen, början på en tid som närmast kan jämföras med en högtid för oss spelare. Jag pratar så klart om helgen, dessa dagar då de flesta av oss kan unna oss några extra timmar framför vår kära spelkonsol.

På redaktionen är det en färgglad blandning av spel som snurrar hemma hos de olika medarbetarna, men här och var kan man ändå ana en röd tråd i vad som är populärt just nu. Om detta kommer att synas i deras inlägg nedan är oklart, men nog finns det att dela med sig av.

Föreställ dig att du lever i en värld som endast kan erbjuda ett leverne på den yttersta gränsen. Det är krig, ont om mat, kallt och ogästvänligt, Men det ryktas om att det finns en annan plats, Drova, en plats med helt andra förutsättningar för dig och ditt folk. Om ni bara kan ta er dit blir allt bra, och alla kommer att leva ett gott liv igen. Det är premissen bakom spelet Drova: Forsaken Kin där jag i rollen som en nyfiken bybo transporteras till vad som närmast skulle kunna likna ett digitalt Asgård. Men allt är inte perfekt i paradiset, och det är upp till mig att finna min plats i denna nya värld.

Spelet har en charmig grafisk stil som tidigt sätter ribban för dess retroinspirerade vibbar, och snart finner jag mig hack i häl på två av byns druider efter att ha skapat mig en pixlig liten karaktär. De vet inte att jag är där, och inte heller att jag inom kort kommer att bli byns hopp om en bättre framtid. Under en räd har nämligen en mystisk kristall hittats vilken enligt druiderna bör kunna användas för att nå Drova, det mytomspunna landet. Snart smyger jag efter druiderna ut i myren för en ritual, men något går snett, onda varelser dyker upp i dimman och druiderna dör. Kvar är min karaktär, men nu i landet Drova.

En av de stora fördelarna med att recensera spel är att man förr eller senare behöver vidga sin komfortzon och ta sig an något som man normalt sett kanske inte hade plockat upp i butiken. För min egen del är det klarast lysande exemplet på detta när jag fick Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) på mitt recensionsbord, som visserligen inte var min allra första visuella roman, men det cementerade verkligen mitt intresse för genren.

Förra året dök det upp ett nytt spel från Too Kyo Games, vilket är en studio som består av talanger som har erfarenhet av både Zero Escape-serien och Danganronpa-serien, och det låter ju förstås något som jag skulle sluka upp med hull och hår. Det tidigare Nintendo Switch-exklusiva spelet har nu slutligen tagit steget till andra plattformar, och jag har kikat närmare på vad Master Detective Archives: Rain Code Plus har att erbjuda.