Det har visserligen bara gått drygt sju år sedan originallanseringen av Horizon Zero Dawn (9/10), som var en av flaggskeppstitlarna under PlayStation 4-generationen. Men nu har Sony bestämt sig för att spelet behöver en ansiktslyftning, utöver den som dök upp på PC för cirka fyra år sedan. Denna gång handlar det dock inte bara om en liten putsning av texturer och optimerad bildfrekvens, utan nu har de tekniska experterna Nixxes fått fria tyglar att implementera många av de uppgraderingar som dök upp i Horizon Forbidden West (8/10).

Den stora debatten som har pågått sedan spelet tillkännagavs är om dessa förändringar är värda pengarna, och jag har hårdtestat spelet för att utvärdera just detta.

Jag skulle generellt sett kalla mig ett fan av mestadels linjära, berättelsedrivna enspelarupplevelser och det är precis vad Unknown 9: Awakening erbjuder. Du iklär dig rollen som den indiska flickan Haroona som har mystiska förmågor att beröra och samla kraft från ett veck i verkligheten. Det är ett slags magiska förmågor men som ändå förankras i vetenskap. Händelserna utspelas under 1920-talet vilket begränsar de teknologiska hjälpmedlen även om det är de mystiska som väger tyngre.

Haroona dras in i en maktkamp mellan två organisationer som känner till det parallella universumet och vill nyttja krafterna för egen vinning respektive att hjälpa världen.

”-Neva?” Karaktären på skärmen ropar lite försiktigt ut i mörkret. Vi får inget svar, hon och jag, men efter att ha följt mina spår tillbaka en bit ser jag återigen karaktären som spelet är döpt efter. Jag provar att trycka på samma knapp som tidigare, och nu låter ropet desto mer bestämt, nästan frustrerat. ”-Neva!” Den stora vita vargen kommer springande, och vi fortsätter vår färd längs den mörka och surrealistiska vägen vi följt sen några timmar tillbaka. Jag har spelat Neva, ett spännande äventyrsspel signerat Nómada Studio.

Neva tillhör den där kategorin av spel som gränsar till att vara lika mycket konstverk som spel. Jag återkommer då och då till den beskrivningen, men det är svårt att hålla sig när den visuella upplevelsen i ett spel gör så pass stort intryck som det ofta gör i de aktuella spelen. I Neva möts jag till en början av en lummig skogsmiljö. Det är sommar, men bland prunkande ängar och vildvuxna dungar gror något mörkt och farligt. En parasit, och långsamt sväljer den livsform efter livsform samtidigt som världen omkring den mörknar.

Jag uppskattar satir inom all kultur. Ända sedan min barndom har satiriska komedier underhållit mig med sina parodiska poänger genom att driva med originalverk, och detta gällde främst filmer och tv-spel.

Indiespelet Squirrel with a Gun siktar in sig på att driva med plattformsspel genom att låta en skjutgalen ekorre löpa amok i ett till synes fridfullt bostadsområde. Jag finner det intressant att det är andra gången under min livstid då en ekorre har huvudrollen i en parodi för genren, då Conker’s Bad Fur Day lyckades med en mer vulgär bedrift för 23 år sedan.

I en liten by någonstans långt ute på den japanska vischan bor den tolvåriga grabben Ayumi. Det är sent 80-tal och han lever ett ganska alldagligt liv, umgås med vänner, går i skolan och tampas med de där vanliga problemen man ofta har när man är i den åldern.

Men på senare tid har han varit med om något som bryter mönstret. En mystisk tjej dyker upp i hans drömmar varje natt, pockandes på hans uppmärksamhet. Hon verkar vara i behov av hjälp och Ayumi förstår snart att det är i den intilliggande skogen hans äventyr kommer att få sin start. Jag har spelat Last Time I Saw You, en intressant kombination av plattformsspel och visuell roman.