Förhandstest: Final Fantasy XV: Episode Duscae

Än idag kommer jag ihåg när Square Enix rullade ut de ambitiösa planerna runt spelvärlden som de kallade Fabula Nova Crystallis. Det skulle innefatta spelen Final Fantasy XIII, Final Fantasy Agito (som senare blev Final Fantasy Type-0) och sist men inte minst Final Fantasy Versus XIII. Fansen bombarderades av imponerande trailers och förväntningarna var skyhöga.
Nu är det snart nio år senare och vi har fått se tre stycken Final Fantasy XIII-spel, Final Fantasy Type-0 och en HD-version som nyligen släpptes. Vi har även fått ta del av onlinespelet Final Fantasy XIV i två omgångar, då första lanseringen inte gick så hemskt bra. Final Fantasy Versus XIII lyser fortfarande med sin frånvaro.
Nu heter ju förvisso spelet Final Fantasy XV istället, och trots att jag haft mina tvivel om huruvida spelet alls existerar kan jag nu intyga att det faktiskt i hög grad är ett projekt som börjar ta form. Det kan till och med bli ett helt spel som vi kan köpa i butik någon gång i framtiden, och efter att ha testat demoversionen är det sannerligen något jag ser fram emot att göra.
Demot kommer inbakad med alla tidiga utgåvor av Final Fantasy Type-0 HD som nyligen släpptes, och jag misstänker att detta lockbete har fått fler att införskaffa spelet. Redan från början är det tydligt att Square Enix har tagit åt sig från kritiken angående de linjära upplevelserna i Final Fantasy XIII-sviten och i princip det första som händer är att spelaren – efter ett par inledande instruktioner – får fria tyglar i en ganska omfattande öppen värld.
Utvecklarna har även fokuserat på att inte segmentera upplevelsen, och det finns därför inte några laddningstider när du rör dig runt i miljön eller ens när du påbörjar en strid. Denna sammanhängande upplevelse gör att jag känner att Final Fantasy XV tar ett viktigt steg för alla japanska rollspel som fortfarande kör efter de gamla designmallarna.En positiv punkt är att Square Enix har börjat titta lite på vad andra utvecklare gör, och inspirationen från andra japanska spel som Monster Hunter-serien och Souls-spelen är tydlig även om de har gjort en egen implementation av idéerna. Jag vill inte påstå att detta kommer att vara ett oförlåtande och svårgenomträngligt spel, likt de spel jag nämnde ovan, men små detaljer som att du inte får dina erfarenhetspoäng förrän du vilar vid en lägereld eller hyr ett rum är ju en liten vink till Souls-spelen. Och när du vilar har du även möjlighet att laga mat som ger dina karaktärer temporära färdigheter. Hej, Monster Hunter!
Stridssystemet gillar jag väldigt mycket, och det påminner en aning om Devil May Cry – om du skruvar ner tempot och ersätter kombinationsattacker med ett mer taktiskt tänkande. Du kan inte hamra iväg dina specialförmågor vilt, eftersom när du tömmer MP-mätaren kommer din karaktär att vara helt obrukbar tills den börjar fyllas på igen. Mätaren regenererar långsamt i strid, men det finns en mekanik för att ta skydd i strid för att skynda på denna process. Detta blir en viktig del i större och mer omfattande strider.
Spelet är bitvis makalöst vackert, men det lider lite av bristen på kantutjämning och det skapar ett lite otrevligt skimmer i grafiken. Det är förstås oklart hur långt in i utvecklingsfasen denna demo skapades, och med tanke på att vi fortfarande inte har ett släppdatum för spelet finns det säkert gott om tid att reducera detta problem. Samma sak gäller bildfrekvensen som vid ett par tillfällen dök ner under 10-sträcket för mig.
Med demon av Final Fantasy XV har Square Enix lyckats med något jag inte trodde var möjligt längre. Jag har börjat längta efter ett japanskt rollspel igen!
Bara att de är öppen värld igen gör spelet mer intressant 🙂 hoppas bara fulla spelet lever upp till dem!
Jag ser fram emot detta spel, minnet av FFXIII svider fortfarande då förväntningarna jag hade på det spelet var rätt höga
Jag gillade faktiskt Final Fantasy XIII trots att det kändes som en serie korridorer fram till de sista två eller tre kapitlen. Stridssystemet är kanon enligt mig.
Jo när spelet väl öppnade sig blev det stor skillnad men vägen dit alltså… Min besvikelse kan också bero lite på att jag spelade FF7-9 sen spelade jag inget FF förrän 13 och i jämförelse men dem tidigare spelen kändes 13 väldigt… Platt kanske är ett bra ord 🙂 men jag spelade klart 13 också så helt värdelöst var det ju inte, bara inte vad kag förväntat mig!
Sen gjorde inte Vanille eller Hope spelet några tjänster… 🙂
Jo 13 har sina höjdpunkter och när det väl öppnade sig på slutet blev det mycket bättre men det var lite väl sent kanske… Tror min besvikelse mest berodde på att kag förväntade mig ett spel mer likt något av FF 7-9 helt enkelt 🙂
Haha öppnar sig 13.. man kanske ska ge de en chans till.. tröttnade på korridorerna å gav upp de spelet långt innan de hade öppnat sig nått..
Det gör faktiskt det till slut och då lyfter spelet riktigt mycket. Det är kanske inte optimalt att ha en 20-timmarsresa på vägen dit, men det är värt det med tanke på de spännande strider du kan ta dig an i sidouppdragen sen.
Det var snygga tjejer i Final Fantasy XIII hade lightning hela tiden alltså så fort jag fick chansen och vad hette syrran hon var också snygg
Jag orkade aldrig köra klart FF13. Däremot älskar jag FF13-2. Samma stridssystem, men en mycket roligare story och mer engagerande kartor och platser. FF13-3 spelade jag inte heller klart. Jag störde mig oerhört på tidspressen. Först spelade jag som jag brukar och kollade sen en guide och insåg att man verkligen måste springa mellan uppdragen och rulla tillbaka tiden hela tiden. Usch. Jag tror dock att FF15 kan bli bra.
Själv tillhör jag den knepiga skaran som svär sin lojalitet till FFIX. Jag blev hopplöst förlorad i spelets miljö när Vivi äntrade scenen och snubblade ihop i en hög. Efter att ha läst Johans intryck blir jag dock sugen på att återvända till Final Fantasy. Handlade visserligen IX ännu en gång på rean och tänker köra det men XV ser mycket, mycket lovande ut! 🙂