PSbloggens årslista 2018: Årets berättelse
I år har redaktionen spånat fram några nya kategorier och årets berättelse är en av dem. Det som gör det hela intressant är självklart att en bra berättelse är otroligt subjektivt och individuellt och några kanske föredrar en snyftare, någon vill ha kalla kårar och en tredje vill ha en smart saga med överraskningar.
Här följer nu de spel som redaktionen valt ut just för sin starka berättelse.
God of War (PS4)
Anton:
I hård konkurrens med den sorgmodiga berättelsen om en värld i ostoppbar förändring i Red Dead Redemption 2 (9/10), med den oväntat solida och egna tolkningen av en nästan för många gånger berättad superhjältehistoria i Spider-Man (10/10) och Fares-brödernas annorlunda infallsvinklar i A Way Out (7/10) blir det ändå God of War (9/10) som tar hem pokalen. Bitvis klyshig, bitvis förutsägbar men obestridligt gripande och stark. Med tanke på testosteronbrölet som varit spelserien signum var pseudonystarten överraskande kritisk kring machomanlighetens baksidor.
Jag bytte sympatier mellan flera av spelets huvudkaraktärer under spelets gång. Den nordisk-germanska mytologin vävdes in med en helt annat fingertoppskänsla än tidigare hantering av den grekisk-romerska gudavärlden.
Där kampen mot Zeus och hans anhang aldrig varit mer än kosmetisk gick Santa Monica Studio här ordentligt på djupet. De hittade nya tolkningar av gudar som normalt inte får så mycket utrymme. Men även utanför grundstoryn, som aldrig tappade varken berättardriv eller -fokus, förgyllde Mimers sidohistorier speltiden till den grad att jag ibland kom på mig själv med att bara sitta och lyssna på alla nya vinklar på gamla historier.
God of War lyckades även väva den grafiska presentationen i berättandet, så att resandet genom spelvärlden bidrog till den övergripande känslan. Nackdelen var att jag helt tappade intresset för spelets mekanik när berättelsen väl var över, men då var jag å andra sidan med råge nöjd.
Johan:
Att jag ens skulle överväga ett God of War-spel som en nominering i en berättelsekategori kändes otroligt långsökt i början av året, och att det sedan även levererar min favoritberättelse i år är smått makalöst. Jag har alltid gillat spelen ur ett actionperspektiv, men i detta underbara verk är det inte bara plattan i mattan som gäller. Berättelsen och karaktärerna får tid och utrymme för att utvecklas, och till och med den superarge Kratos skildras mer nyanserat och lågmält.
Det är inte den mest nyskapande och överraskande historia som har berättats, men sättet som det hela berättas dryper av kvalitet både från skådespelare och författare.
Celeste (PS4)
Jerry:
Att hitta ens inre mod genom att klättra uppför ett tufft berg, är en emotionell färd för både protagonisten Madeline och mig själv. Jag blir känslomässigt berörd av hennes ständiga kamp mot sin ångest och dåliga självkänsla, och jag tycker det är ovanligt för ett plattformsspel att innehålla starka känslor.
428: Shibuya Scramble (PS4)
Jesper:
Denna visuella roman bjuder på en oerhört japansk berättelse fylld med överdriven dramaturgi, sjuk humor, överraskande vändningar och ett förvånansvärt stort hjärta. Jag fick leta långt in, då både God of War och Spider-Man har varit starka upplevelser med sina genomarbetade berättelser.
Little Red Lie (PS4)
Martin:
Det är sällan som en berättelse lyckas få mig psykiskt illamående, oavsett om det handlar om en film, en bok eller ett spel. Will O’Neill lyckas dock trots de sparsmakade estetiska uttrycken i Little Red Lie (7/10), leverera ett livsöde som både är igenkännbart och formidabelt tragiskt på samma gång. Efter att ha spelat igenom titeln kände jag mig både smutsig och renad på samma gång; ett bevis på att en gripande berättelse inte måste ha en mångmiljonbudget bakom sig.
The Banner Saga 3 (PS4)
Kristoffer:
Utöver en fantastisk värld där solen fryst till is och jättar slåss tillsammans med vikingar, bjuder The Banner Saga 3 på en spännande berättelse. Med en oväntat episk avslutning där alla val du gjort sedan inledningen i första spelet är av stor vikt, blir denna fantastiska saga en riktig nagelbitare mot slutet, med förödande konsekvenser för flera av dina favoritkaraktärer.
The Missing: J.J. Macfield and the Island of Memories (PS4)
Fredrik:
Hidetaka Suehiro, eller Swery, lyckas med små medel sticka ihop en helt vansinnigt vacker och berörande berättelse i The Missing. Mellan alla mörka platser, fällor och horribla monster finns en genuin och vacker berättelse och vår huvudkaraktärs jakt efter den saknade Emily berör ordentligt. Att lägga ihop pusselbitarna i spelets narrativ efter att eftertexterna rullat kändes tungt, men när allt föll på plats var det svårt att inte känna sig förstörd.
Vilken berättelse grep tag i dig under året?
Dragon Quest XI lyckades göra mig tårögd, tror inte det har hänt sedan Suikoden V från 2006 till PS2.