Veckans fråga: Vilket spel har fått dig att börja gråta?

Många spel får mig att vilja gråta men ofta av fel anledning. Det kan röra sig om dålig design, orättvis svårighetsgrad eller att jag helt enkelt bara är dålig på att spela just det spelet. I veckans fråga ska vi dock minnas våra tårar som framkallats av berättelsen; kvalitetstårar med andra ord. Följ med redaktionens hjärtgripande berättelser om de där första, manliga speltårarna!

Johan knäcktes av känslosam zombieberättelse

Telltale Games överraskade väldigt många med första säsongen av The Walking Dead och jag var absolut inte beredd på att ta mig igenom en så pass stark berättelse som detta spel skildrar. Hela säsongen är fullsmockad av tunga beslut och hemska händelser som sammansvetsar huvudkaraktärerna Lee och Clementine. När säsongsavslutningen släpptes var jag mycket väl medveten om att det skulle bli en emotionell resa, men det visade sig att jag inte alls var förberedd.

Jag kommer inte att gå in på detaljer i handlingen för att undvika att förstöra upplevelsen för den som inte har spelat det här ännu, men hela sista avsnittet bröt successivt ner mig till att bli ett snörvlande vrak de sista tio minuterna av säsongen. En otrolig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Martin bröt ihop tillsammans med Joel

Jag är ganska blödig som människa, det erkänner jag gladeligen! Jag är en stolt pappa till en underbar son och med det följer såklart mängder av oro och jobbiga tankar. Därför tog The Last of Us (9/10) mig redan från början på en känslomässig resa som jag aldrig kommer att glömma. Faktum är att jag led genom hela spelet eftersom jag visste att Naughty Dog när som helst kunde krossa mitt hjärta. Igen.

Allt började med utbrottet av den stora epidemin i spelet. Joels dotter Sarah vaknar och är rädd; hon måste hitta sin pappa. Vi får sedan följa dem i en flykt genom staden där hopp och förtvivlan varvas sekund för sekund. Hoppet tornar upp sig rejält när vi till slut hittar beväpnade soldater som kan hjälpa oss. Allt går fel. De är inte här för att rädda oss! Ett skott brinner av och det barn som vi skulle göra allt för att rädda går förlorat. Jag vill inte tro att det är sant! Jag lägger ned handkontrollen på golvet och börjar gråta. Fan ta er Naughty Dog! Hur kunde ni?

Efter min omvälvande gråtattack stannar jag upp och förundras, jag ler faktiskt! Det finns verkligen människor hos spelutvecklarna som vet hur man ska påverka oss som spelar. Det finns de som vet var den där ”strängen” sitter i själen. För några hundralappar har jag genom ett spel blivit påmind om vad som är viktigt i livet, den känslan går inte att sätta en kostnad på.

Jag fortsätter spelet, jag lider hela tiden. Stackars Joel, stackars mig!

Fredrik utforskade ett regnigt Paris och sig själv.

Jag är inte en särskilt blödig person, men vissa scener i filmer kan få det att börja tåras lite i ögonen. När det kommer till spel hade jag inte direkt råkat ut för det fenomenet dock, men det lilla indiespelet Rain lyckades överraska mig ganska ordentligt. Kanske påminde det lite för mycket om det bagage som en bär omkring på, eller minnen som sedan länge borde glömts bort?

För de av er som missat det här lilla spelet – jag skulle tro att det inkluderar de allra flesta av er. Rain handlar om en liten pojkes evinnerliga sökande efter en flicka. Båda två är osynliga och stumma, och kan bara se glimtar av varandra när det ösregnar. Och i den lilla sekelskiftespräglade staden som agerar scen för deras saga så regnar det obönhörligt. Att navigera den här staden, ensam, regnkall och osynlig i jakt efter vänskap, var en väsentligt mer gripande upplevelse än jag var beredd på. Och när sagan väl nått sitt slut så var det inte regn som fuktat mitt ansikte.