Veckans fråga: Vilket spel fick dig att tro att grafiken aldrig kunde bli bättre?

På PSbloggen.se vill vi inte bara hålla låda för oss själva, du ska så klart vara med i diskussionen också. Ett av våra nytillskott är Veckans fråga – varje tisdag kommer vi att be dig berätta om något du upplevt, funderat på eller rasat över.

För att föregå med gott exempel ska några av våra skribenter också dela med sig av sina tankar och först ut är Krille, Johan och Simon. De har tagit sig varsin funderare på det där spelet som fick en att känna att ”nej, det blir nog inte snyggare än så här”.

Krille minns mellansekvenserna i Final Fantasy VIII

Final Fantasy VIII är verkligare än verkligheten.

Jag är nog ganska kräsen av mig eftersom jag aldrig riktigt upplevt att grafiken inte skulle kunna bli bättre än i något spel jag blivit imponerad av. Tvärtom tycker jag faktiskt att de mest grafiskt imponerande spelen idag har en väldigt lång väg kvar att gå innan de lurar mina ögon att det är en filmat material med verkliga människor jag kollar på. Men om jag ändå måste välja något så skulle det nog bli PlayStation-spelet Final Fantasy VIII vars renderade mellansekvenser var otroligt snygga för sin tid, fast på ett väldigt overkligt sätt.

När jag sedan fick höra att PS2 i stort sett skulle kunna återskapa samma grafik i realtid blev jag hur förväntansfull som helst inför uppföljarna, och visst blev jag imponerad av alla effekter i Final Fantasy X och ansiktsanimationerna i Final Fantasy XII, men de var ändå inte så sjukt snygga som jag hade fantiserat om.

Däremot finns det vissa stilar som jag har svårt att se hur de skulle kunna bli snyggare med bättre hårdvara – cellskuggade spel som Okami, handritade äventyr som Rayman Origins och estetiska mästerverk som Limbo, Outland och Fl0wer – denna typ av estetik imponerar mer på mig.

Hideo Kojima trollband Johan

Fast egentligen var det förstås inte bara grafiken utan även Solid Snakes fräcka repliker som Johan föll för.

Att spel aldrig kommer att se bättre ut än just nu brukar jag känna vid ett par tillfällen varje generation, men det tydligaste tillfället är första gången jag såg Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty till PlayStation 2.

Jag kunde helt enkelt inte sluta titta på den fantastiska trailern från E3-mässan 2000 där Hideo Kojima och hans team visade upp en banbrytande cinematisk upplevelse med enorma produktionsvärden. Det var ett tekniskt mästerverk som samtidigt vävde in Kojimas patenterade konstnärliga underligheter och resultatet var ett spel som gång på gång fick mig att tappa hakan och sporrade mig att spela om spelet en handfull gånger.

Myst lurade Simon

Fast visst blir en fortfarande lite imponerad?

Det beror säkert på en blandning av låg ålder och att referensmaterialet bestod av redan då flera år gamla plattformsspel med jättepixlar, men Myst blev verkligen en chock. Tänk dig själv att gå från Commander Keen till realistiska landskap, rörlig bild och röstskådespelare över en natt! Det kändes faktiskt som att spelet var lika visuellt imponerande som VHS-bandet med de animerade långhalsarna i Jurassic Park.

Nu i efterhand vet jag att allt var förrenderade bilder och att datorn antagligen hade exploderat om den fått i uppdrag att göra något mer än att visa lågupplösta bilder där det går att trycka på knappar. Ändå finns det även 20 år senare något magiskt i att Cyan lyckades klämma in så många överraskningar på en CD-ROM, det har vare sig Unreal, Far Cry eller Gran Turismo lyckades med. Och nej, jag har fortfarande inte klarat av hela Myst.

Men nog om oss. Nu vill vi veta vilket spel som fick dig att tro att grafiken aldrig kunde bli bättre?