Veckans fråga: Vilken är din drömuppföljare?

Vi bär nog alla inombords hoppet om att något av våra favoritspel skall få en uppföljare. Kanske är det så att spelet sålde för dåligt eller att utvecklarna eller förläggaren har gått i konkurs. Drömmar dör dock aldrig, så veckans fråga är helt sonika – vilken är uppföljaren som aldrig blev av, men som du fortfarande hoppas blir verklighet?

Fredrik saknar fortfarande ett avslut på Xenosaga-sagan

albedo1

Det finns få spelkaraktärer som är lite komplicerade som Albedo i Xenosaga-serien

Det är nog ingen direkt hemlighet att ett av mina absoluta favoritspel till Playstation-plattformen är Xenogears, ett ganska smalt japanskt rollspel som Square gav ut under sent 90-tal. Dessvärre nådde det aldrig till våra trakter, utan behövdes importeras från USA. Med en vid tiden ovanligt komplex, vuxen och flertrådad historia hyllades det med all rätt av rollspelskonnessörer, trots att det aldrig kom hit. Manusförfattaren Tetsuya Takahashi lämnade strax efter utgivningen Square och startade tillsammans med lite andra avhoppare en ny studio, MonolithSoft, med grandiosa drömmar att skapa något rejält episkt.

Xenosaga Episode 1: Der Wille Zur Macht var det första spelet i en serie tänkt att spänna över sex volymer. Med minst lika filosofiskt och psykologiskt komplexa karaktärer som Xenogears målade Takahashi upp en spännande och intressant rymdopera. Två uppföljande spel tillverkades och gavs ut – alla med Nietzsche-inspirerade undertitlar – Jenseits von Gutes und Böses samt Also sprach Zarathustra. Dessvärre knäppte utgivaren Namco igen plånboken från finansierandet av fler spel i serien efter att de inte sålt tillräckligt bra.

Förvisso kom det lite sidospår till portabla plattformar, och det kan argumenteras för att Xenoblade Chronicles-spelen till Nintendo-plattformar är legitima spirituella uppföljare, men det ändrar inte faktumet att rymdsagan aldrig fick en ordentlig början eller avslut. Så, mitt svar är ganska enkelt – jag vill se ett (eller flera) Xenosaga-spel som knyter ihop de trådar som behöver knytas ihop, så att en rymdsaga som började för många herrans år sedan äntligen kan få sitt slut.

Jerry vill se Final Fantasy IX-2

Vivi har ramlat många gånger men har rest sig upp. Jag vill se honom göra det igen.

Vivi har ramlat många gånger men har rest sig upp.

Ett av mina absoluta favoritspel är Final Fantasy IX, det tredje spelet i serien som kom ut till Sonys numera 21-åriga konsol. Hironobu Sakaguchi gick tillbaka till den sagolika tiden med magi, rustningar, värdshus och kungariken; nyckelämnen i Squares klassiska period innan Final Fantasy VII. Jag har spenderat många timmar med att vandra omkring i Gaia tillsammans med Zidane, Garnet och alla de andra sex älskvärda karaktärerna i det långa äventyret på fyra CD-skivor(!) men jag tycker att tiden är inne för en andra resa till den förlovande världen.

Mitt hjärta skulle garanterat slå extra fort om Square Enix plötsligt utbrister ”Vi ska släppa en uppföljare till det nionde kapitlet i Final Fantasy”. Tre delar i serien (VII, X och XIII) har fått uppföljare och jag förstår att rollspelskungarna vill visa mer från de mest framgångsrika partierna, men tänk om att jag kunde få beskåda Lindblum med PlayStation 4-grafik! Jag vill gå ut på nya äventyr med charmiga Vivi och surkarten Steiner för det finns mycket annat att upptäcka i denna fantastiska plats. Kom igen Square Enix, börja jobba med ett Final Fantasy IX-2!

Anton vill leka Barbie med hårdkokta hiphopgangsters

Störst halssmycke ger högsta Barbiepotential?

Störst halssmycke ger högsta Barbiepotential?

Jag blev enormt besviken när hiphop-brawlern Def Jam: Icon kom ut till Playstation 3 för snart tio år sedan. Uppföljaren till mediokra Def Jam: Vendetta och extremt beroendeframkallande Def Jam: Fight for NY hade visserligen en del intressanta delar i sitt nytänk, men det är få speluppföljare där begreppet ”if it aint broke, don’t fix it” passat så väl in här.

Def Jam: Fight for New York har nämligen i princip allt du behöver från ett gatuslagsmål-spel. Slagskämparna var till stor del verkliga musiker vars scenpersonligheter överdrivits för att bättre passa in i upplägget. Fighterna var spektakulära och överdrivna på ett sätt som mer påminde om wrestlingstjärnor med superkrafter än realistiska källarslagsmål, vilket bara var till spelets fördel. Striderna gick snabbt och låg hela tiden på rätt sida gränsen till obehagligt brutala.

Men det som jag verkligen saknade från det andra Def Jam spelet, och som jag verkligen tror skulle kunna göras utmärkt idag, var spelets Barbie-funktion. För det räcker ju inte att bara en slagskämpe av rang, om man inte kan göra det med stil. Verkliga klädmärken och smycken från legendariske New York-juveleraren Jacob the Jeweler i kombination med en uppsjö feta tatueringar hjälpte spelaren att bejaka sin inre stylist.

Nu när vi klivit två konsolgenerationer från Fight for New York tycker jag att det är dags att uppdatera den gamla sluggern med nya musiker, nya miljöer, nya moves, nya kläder och framför allt nytt bling!

Vilken uppföljare drömmer du om?

4 kommentarer
  1. Quint Quint
  2. Alestes Alestes
  3. Jesper Pettersson Jesper Pettersson
  4. Johan Lindros Johan Lindros

Lämna ett svar till AlestesAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.