PSbloggen listar: Skräckspel vi minns

Nu när hösten har kommit med regn och rusk i släptåg passar det lite extra bra att ta sig an de där lite läskigare spelen. För med höstmörkret kommer den där lite ruggiga känslan som verkligen kan få nerverna att gå på högvarv. Vi är flera på bloggen som älskar, förskräcks och fascineras av genren, så lagom till allhelgonahelgen kände vi för att bjuda på en lista med några av våra favoriter genom åren.

Oavsett om det är nyare titlar eller gamla beprövade klassiker har de alla en plats i våra kalla mörka hjärtan.

Jonny – Clock Tower 3 [PS2]

“Corroder” vill inget hellre än att ge mig ett ordentlig syrabad.

Eftersom jag i skrivande stund håller på att spela Remothered: Broken Porcelain kom jag att tänka på en titel till Playstation 2 som jag spelade för många år sedan, nämligen Clock Tower 3. När det kom ut 2002 var jag en ung tonåring som trots att jag hade några Resident Evil- och Silent Hill-titlar under bältet inte riktigt var beredd på vad jag skulle utsättas för här.

I rollen som skolflickan Alyssa besökte jag olika tidsperioder, löste pussel och nystade i handlingen, ständigt förföljd av diverse galningar och utan möjlighet att försvara mig, något jag definitivt inte var van vid efter mina tidigare erfarenheter. Den hjälplösheten var ett inslag som nuförtiden förekommer friskt. Med en panikmätare som ständigt hotade med att avslöja mig och en riktigt obehaglig handling satte Clock Tower 3 ribban på en helt ny nivå för min del.

Johan – Demon’s Souls [PS3]

Han ser lite skräckinjagande ut, men han kysser förträffligt.

Trots att Demon’s Souls inte är något utpräglat skräckspel finns det sekvenser i denna djupt ogästvänliga spelvärld som toppar de flesta skräckupplevelser jag har stött på. Jag talar förstås om Tower of Latria-området, och de mörka fängelsecellerna som innehåller allehanda otyg.

Kombinationen av livsfarliga mind flayer-fiender som kan ta kål på dig innan du hinner lyfta svärdet, och den krypande stämningen som miljön etablerar är genuint obehaglig. Detta förstärks ytterligare av vansinnesvrål från fångar och en labyrintisk nivådesign som är avsedd att skapa förvirring och osäkerhet. Med nyversionen av spelet runt hörnet har jag i flera veckor samlat styrka för att ta mig igenom detta parti på nytt.

Jesper – Resident Evil 2 [PS]

Hagelbössan är bra, men ammunitionen är knapp.

Det första skräckspelet där jag upplevde så extrema hoppa-till-effekter att jag blev tvungen att pausa var Resident Evil 2. Jag och en kompis spelade igenom det med både Claire och Leon där vi turades om att spela. Stämningen var otroligt tät redan från början och det var 100 procent adrenalin hela tiden.

Den mest minnesvärda händelsen sitter för alltid kvar i min skalle. Jag pratar förstås om de skinnlösa hundarna som kraschade genom plywood-väggen när jag trodde att det fanns lite andrum. Vid det tillfället hyperventilerade jag och satt och stirrade storögt ned i golvet tills jag lugnat ned mig lite och kunde fortsätta. Jag har fortfarande inte vågat ge mig på nytolkningen som kom häromåret, men det ligger på önskelistan.

Fredrik – Silent Hill 3 [PS2]

Ett övergivet nöjesfält. Vad kan rimligtvis vara läskigt där?

Silent Hill-serien lyckades med sin kombination av överlevnadsskräck, Akira Yamaokas industrinoise-musik och de skitiga, rostiga miljöerna helt och hållet fånga mig i sitt våld. De första två spelen var bra, riktigt bra till och med, men den tredje delen kommer alltid vara den jag minns bäst. (Vi behöver inte prata om de efterkommande spelen särskilt högt…)

Silent Hill skiljde sig alltid från Resident Evil och andra skräckspel från samma era i att det inte var lika fullt av monster och plötsliga hoppa-till-effekter utan förlitade sig mer på den psykologiska skräcken och kröp in under huden på spelaren. Jag minns hur jag satt på soffkanten, svor över att jag inte orkade spela vidare men sakta men säkert tvingade mig själv att se hur Heathers äventyr slutade.

Att skifta karaktär från gruffa, tystlåtna män till en späd tonårsflicka var ett drag som visade sig vara effektivt. Där Harry Mason och James Sunderland utan problem kunde drämma till monster med slagträn eller kofotar så har Heather inte så mycket råstyrka att komma med i jämförelse, och den extra sårbarheten gör underverk. Det är väldigt tråkigt att Konami inte förvaltat serien vidare i den mån den förtjänar – jag hade gärna sett ordentliga nyversioner av de första spelen. Som tur är finns det gott om utvecklare som verkar ha inspirerats av serien. När jag spelade igenom Observer och Layers of Fear fick jag kraftiga Silent Hill-känslor bitvis, och det är aldrig en dålig sak.

PSbloggen önskar en trevlig allhelgonahelg med frågan: vilket skräckspel har satt mest spår hos dig?

4 kommentarer
  1. Thomas Thomas
  2. Quint Quint
    • Jonny Lindmark Jonny Lindmark
  3. Alestes Alestes

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.