Recension: Wintermoor Tactics Club [PS4]

1980-talsnostalgi är inget nytt fenomen, men många av oss som växte upp på 80-talet har nått en ålder där det både är roligt och kusligt att minnas tillbaka. Wintermoor Tactics Club handlar om en rollspelsklubb på en internatskola som spelar papper-och-pennarollspelet Curses & Catacombs. Det är ganska uppenbart vad de egentligen anspelar på, men jag antar att licensen hade varit för dyr.

Klubben består till en början av tre entusiaster och du axlar rollen som Alicia, vars rollfigur är en magiker och i verkligheten visar hon sig vara en riktig diplomat. Rektorn på skolan utlyser en snöbollsturnering där klubbarna ska mötas och där de förlorande klubbarna omedelbart måste avvecklas. Ganska snart inser medlemmarna i taktikklubben att deras färdigheter med att flytta figurer på ett rutnät går att applicera på snöbollskrig och bollen är i rullning.

Rektorn verkar ha en baktanke med snöbollsturneringen…

Spelet består av två huvudsakliga delar, en där du går runt på skolan och pratar med folk och löser enkla uppdrag och en taktisk del där du får kontrollen över ett äventyrargäng under deras rollspelskampanj eller för snöbollskrigen.

Dialogdelen utspelas på skolan och har sex huvudsakliga områden med några olika areor i varje. I centrum hamnar klassrumsbyggnaden där klubblokalen med rollspelsbordet finns. Dialogerna är ganska kortfattade och karaktärerna delas in i väldigt generiska arketyper och det blir aningen förutsägbart. Den största behållningen för mig blir igenkänningsfaktorn när taktikklubben ska ta in nya medlemmar och besvara frågan hur de ska få in en till karaktär i rollspelskampanjen? Det upplevde jag många gånger själv under 80-talet både som spelledare och spelare.

Den turordningsbaserade taktikdelen är där spelet briljerar och eftersom startplaceringen av fienderna är fast, deras egenskaper och attacker är listade och du får till och med veta hur de väljer vilket mål de siktar in sig på så blir det nästan lite pusselspel eller strategispel som schack över det hela. Men självklart med fantasy-inriktning och med lite glimten i ögat. Det är svårt att inte ha ett leende på läpparna när ungdomarna tar ett saltkar som ersättning när de saknar en bossfigur.

Varje strid är liten och ryms på en skärm.

Spelet ger mig en varm och inbjudande känsla och andas politisk korrekthet och inklusion. Det finns inte jättemånga spel jag kan komma på där huvudpersonen är en färgad kvinna och under spelets gång rekryteras allt från en mongolsk invandrare till gothare och en person som identifierar sig som en fladdermus.

Omspelningsvärdet är inte jättestort, men det finns riktvärden på hur mycket skada du får ta, hur många rundor det får ta för dig att vinna och några till som ger ett betyg och vill du ha maxbetyg på alla banor så kommer du att få spela om åtminstone några stycken.

Ett störningsmoment i längden är den enformiga musiken som tyvärr blir så tradig i längden att det drar ned helhetsintrycket för mig. Den handtecknade grafiken har motsatt effekt och förmedlar känslan av att du deltar i en tecknad film från 80-talet.

Skulle jag sammanfatta min spelupplevelse med ett ord så faller lotten på mysig. Det är lagom långt, och svårighetsgraden stegrar under hela upplevelsen efter att jag i början tyckte det kändes enkelt så fick jag bittert äta upp det senare. Om du är nostalgisk över rollspelens guldålder eller bara gillar taktiska rollspel så kan jag varmt rekommendera Wintermoor Tactics Club.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.