Recension: Toren [PS4]

När ett verk sägs vara baserat på någonting, särskilt legender och mytologi, brukar jag dra öronen åt mig. Exemplen på varför är för många för att ta upp, och för väl kända för att vara någon poäng att göra det.

Toren är enligt utvecklaren baserat på brasiliansk mytologi. Eftersom mina kunskaper på ämnet är rostiga lämnar jag åt kulturantropologer att döma om det är samma travesti på brasilianska myter som Kratos härjningar är på de grekiska.

Riktigt långa stegar är bland de få likheterna med Bloodborne.

Inte för att fiktionernas fakta eller kunskaperna om dem spelar stor roll här heller, då det som så ofta inleds med att vakna upp utan förflutet eller minnen och raskt tilldelas ett uppdrag. Och här börjar man verkligen från början, genom att stå upp.

Strax efter att ha kravlat fram för att få tag i ett intressant föremål (troligtvis för att raskt stoppa det i munnen, dundrar en bombastisk röst obegripligheter på nonsensspråk. I typiskt gudamanér berättar denne varför du är här och vad du borde göra. Det börjar väldigt mycket Ico.

Fröken Moonchild Damokles vaknar men Ico-pojken har gått hem.

Uppdraget är kort och gott att bestiga det bokstavligen skyhöga tornet Toren för att avliva den best som vaktar dess förbannelse. För bygger man ett väldigt högt torn är det naturligtvis alltid någon som retar sig på det. Är det inte vanliga dödliga bakåtsträvare så är det gudarna.

Det är nu upp till Moonchild att växa upp fort och ställa saker till rätta igen. Berättelsen i grunden är klassisk värre men det är även med indiemått uppfriskande att den känns så illa internationellt marknadsanpassad och tillåts vara såpass regionalt rotad. Det går att känna igen de tematiska och narrativa tongångarna från den excentriske chilenske regissören Alejandro Jodorowsky.

För att vara en förbannad byggnad känns Toren förbannat ljust och trevligt. Allt går i skira pasteller och mustiga naturfärger som badar i ljus, reflektioner och blommor som yr omkring. Det är som karneval i ett tempel för trädgårdskulten. Men det är inte helt originellt, det lyfter nog mycket från Topatoi och Journey korsat med Ico och Shadow of the Colossus. Fast med extra allt i god brasiliansk stil.

Men till skillnad från det Journey naggas Torens visuella upplevelse i kanten av omfattande skärmslitningar och frekvent prestandahosta för motorn. Något som orsakar ytterligare ryck i en redan trögflytande bilduppdatering.

”Jag har hamnat i en Amiga-demo. Häftigt!”

Ljudet lyckas göra sitt genom att med försiktiga anslag förhöja stämningen med miljökänsla. Allt låter lite som Ico (börjar du se ett mönster?) och det finns till och med vissa effekter som låter som direkta samplingar. Även här är det mest tekniken som haltar. Riktningskänslan är helgalen och effekter verkar närmast slumpas ur en surrounduppsättning.

Den som spelat de redan nämnda titlarna kommer att känna sig hemma med de föredömligt enkla treknapparskontrollerna. De är så snarlika att till och med bristerna som kommer med dem känns medvetna. Det blir alltså ibland lite spattigt, och ofrivilliga bashopp utan fallskärm är en vanlig fara.

”Geronimo!”

Det är också i princip den enda. Utöver några fiender som tar kål på Moonshine med en träff saknar Toren praktiskt taget hinder utöver de kontrollen skapar. Den och det fuskbyggda tornet ska sägas. För trots att det redan innan premiärdagen åtföljs av en patch lika stor som det ursprungliga spelet är det rejält trasigt på sina håll, och småtrasigt på desto fler. Jag har fallit genom geometrin, hamnat på en plats dit ingen kamera når, med armarna i luften tvingas dansa på stället och så vidare. Det finns fler buggar än ord i den här recensionen.

Det närmaste utmaningar är några enstaka väldigt enkla pussel och strider med den återkommande draken där mekaniken minst sagt tydligt lånats från spelhistorien. Men den främsta är kanske att hitta fram genom och tolka spelvärlden. Det är ingen stor sak då Toren är ganska linjärt, men man lämnas ändå ganska skönt guidefri att undersöka detaljerna i en märklig miljö.

Målet hägrar. Inget heligt berg eller halsdukar i sikte.

Det finns även en del lurigare mysterier att lösa, men de är enbart saker att upptäcka som inte är nödvändiga för att ta sig vidare och som mest gör världen lite fylligare. Dock från en redan tunn nivå och bitvis känns det som spelet inte riktigt blev klart. Som om det finns påbörjade idéer utspridda som inte kopplats till något i det färdiga resultatet. Det speglas också i det faktum att trots att jag försökte dra ut på upplevelsen rullar de snyggt formgivna sluttexterna redan efter ganska exakt tre timmar.

Toren är ett nätt och rent otroligt buggigt spel. Det har tio år gammal mekanik och lånar friskt och oblygt från några lika gamla titlar. Om du väntar dig ett spel i typisk mening är det nästan ett haveri. Men det erbjuder å andra sidan en upplyftande udda berättelse i en intressant och vacker värld, som dessutom är oklanderligt presenterad. De många tekniska bristerna är trots allt inte fullt så oöverstigligt som ett skyhögt torn. Med hiss.