Recension: Zanki Zero: Last Beginning [PS4]

Danganronpa-serien har bjudit på både färgstarka karaktärer och oväntade vändningar i berättelserna. Nu är teamet som ligger bakom den serien tillbaka med spelet Zanki Zero: Last Beginning som bjuder på ett annat upplägg.

Du tar kontrollen över jordens åtta sist överlevande människor, där samtliga representerar de sju dödssynderna plus den ursprungliga synden. Till en början handlar det uteslutande om överlevnad, men mitt fokus dras snart istället mot att hitta kreativa sätt att dö.

Ganska snabbt inser de åtta att de är kloner som bara lever i 14 dagar, och målet blir att förlänga klonernas livslängd för att kunna fortplanta sig och återpopulera Jorden.

Varje gång en av huvudpersonerna dör låser du upp egenskaper baserat på dödsfallets omständigheter. Om du exempelvis dör av gift från en apa medan du är vuxen låser du upp förmågor som gör dig mer motståndskraftig mot gift, du tar mindre skada av apor och lever längre i fasen som vuxen.

Till en början handlar det om att bygga upp basfunktionerna på ön för överlevnad och då gäller det att hitta mat, sovplatser och att bygga en toalett. Det finns ett hantverkssystem där du kan laga mat och bygga utrustning baserat på färdighetsnivåer och material du hittar på ön och i grottorna.

Huvudpersonerna påverkas av en rad olika faktorer, där de mest uppenbara är livspoäng, energi, stressnivå och hur full blåsan är. Livspoäng fungerar som i vanligt och används när du tar skada av fällor eller motståndare, energinivåerna hålls uppe av mat, och blåsans tryck ökar inte helt oväntat när du äter och dricker.

Zanki Zero blandar friskt bland spelgenrer och jag skulle beskriva det som ett kombinerat grottkryparrollspel och visuell roman med inslag av överlevnadssimulator. Berättelsen och händelser förmedlas i en klassisk visuell roman-förpackning med stora mängder text och ett TV-program som leder figurernas kamp framåt. Varje kapitel innehåller en ny grotta att utforska och avslöjar en karaktärs synder från deras liv innan klonlivet på garageön.

Utforskandet av grottor blir en central mekanik där jag både hittar kreativa sätt att döda mina kloner och hittar vitala komponenter för att förbättra förutsättningarna för strid och överlevnad. Grottorna bjuder förutom strider på förhållandevis kluriga pussel och jag blev vid ett par tillfällen tvungen att plocka fram papper och penna för att sammanställa ledtrådarna och klura ut hur jag skulle komma vidare.

Utforskandet sker trots rutnätskartorna i realtid och jag måste sköta både förflyttning och attacker parallellt och faller ofta tillbaka på att backa undan och ladda upp attacker tills när fienden kommer fram. Fienderna har också olika träffytor och du kan avväpna flera av deras värsta attacker och slå loss specifika delar som går att använda i tillverkningssyfte.

De starka personligheterna, den mystiska berättelsen och de bisarra premisserna blir spelets stora behållning medan både de tekniska delarna och grottkryparmekaniken känns föråldrade. Spelet släpptes även på PlayStation Vita i Japan och det hade i ärlighetens namn gjort sig mycket bättre i bärbar form. Utforskandet blir aningen långrandigt och detaljen att mina karaktärer åldras när jag byter våning i grottorna minskar min vilja att lite mer spontant undersöka området. Jag försöker istället att bli helt färdig med ett våningsplan innan jag går vidare.

Helhetsintrycket är ändå positivt och min vilja att få veta vad som pågår på ön och varför Jorden har gått under vinner över känslan av enformighet, även om Zanki Zero aldrig når upp till Danganronpa-klass.