Recension: Windjammers 2 [PS5,PS4]

Att kasta frisbee på stranden en sommardag är troligtvis något var och varannan person har gjort någon gång i sitt liv. Har man en hund kanske det till och med är något man gör så gott som dagligen. I Windjammers 2 har man tagit konceptet med frisbee-kastande snäppet längre och gjort det till en intensiv duellsport med ära och berömmelse för den som lyckas ta sig till toppen. Som spelare sätts mina reflexer på prov på ett sätt de inte har gjort på länge.

Spelet är härligt ”arkadigt” i sin design och känslan av att stå i en kokande arkadhall med en näve mynt redo för nästa omgång är inte långt borta. Om det hade varit så hade det behövts många mynt, då jag även på de enklare svårighetsgraderna får kämpa för att hänga med. Troligtvis är både arkadkänslan och svårighetsgraden något som spelet har ärvt från sin föregångare som släpptes redan 1994.

Det finns inte särskilt många spellägen, men det klassiska turneringsläget samsas med flerspelarläge både lokalt och över nätet. I vanlig ordning ger jag mig på några matcher mot datorspelare innan jag vågar mig på att möta motståndet online.

I en match möts två spelare på vad som skulle kunna beskrivas som en modifierad tennisbana. Det finns olika varianter av spelplanen, men det alla har gemensamt är att de har olika fält som ger poängen jag behöver för att vinna ett set. Lyckas jag skruva in frisbeen bakom ryggen på min motståndare kan jag plocka hem de saftigaste poängen, men det går även att få dem genom att få motståndaren att tappa frisbeen i marken. Oavsett hur jag går tillväga behövs 15 poäng för att vinna ett set, och två vunna set tar mig ett steg närmare prispallen.

Spelet är förvånansvärt djupt rent strategimässigt med relativt många olika kasttekniker, uppladdningsbara superskott, skruvar och inslag på banan som kan påverka mitt förhållningssätt. De olika valbara karaktärerna har olika för- och nackdelar och dessutom personliga specialkast. Vissa karaktärer är lite snabbare på planen, vilket erbjuder välbehövd mobilitet. Andra är lite mer åt det klumpiga hållet men väger upp det med hjälp av extra starka kast.

Oavsett vilken karaktär eller strategi jag väljer att följa, handlar spelet nästan uteslutande om uppmärksamhet och snabba reflexer. Att kunna läsa av banan och min motspelare är inte helt simpelt och flera gånger behöver jag börja om turneringen helt för att möta samma motspelare igen. Att lära sig varje spelares mönster är nämligen en stor fördel som definitivt behövs om jag ska ha en chans när matcherna är som intensivast. Trots den kunskapen är det mycket som krävs för att jag ska bli riktigt bra.

Windjammers 2 är definitivt ett nischat spel som jag tror kräver en viss sorts spelare. Det är intensivt till den graden att det snudd på värker i fingrarna efter ett antal matcher, men på ett positivt sätt. Jag uppskattar hur man har skapat en nostalgisk känsla i spelet och verkligen gjort den till sin egen, samtidigt som man förvaltar stämningen som man kan uppleva i många andra spel med samma arkadkänsla. Likt andra spel i samma tradition tror jag definitivt att det här är ett spel som gör sig bäst framför en soffa fylld med goda vänner, festlig stämning och busig tävlingsanda. Oavsett om man lyckas knåpa ihop det, spelar över nätet eller för sig själv så är det ett trevligt, intensivt och lite annorlunda spel.