Recension: Windbound [PS4]
Från den australiensiska studion 5 Lives, kommer en helt unik upplevelse i form av Windbound. Här trängs överlevnad, utforskning, segling och roguelike-influenser tillsammans med en djup berättelse om en människostams uppgång och fall.
När spelet startar känns hoppet förlorat på en gång. Den kvinnliga sjöfararen drabbas av ett överfall från ett monster mitt ute på det djupa havet. Hennes farkost går i bitar och hon sjunker mot havets botten.
Men istället för att drunkna, vaknar hon upp från sin mörka dröm med ansiktet nedåt på en strand. Efter att ha tagit sig upp och synat omgivningen, är det dags att försöka få ihop resurser för överlevnad och så småningom ta reda på vad som har hänt.
Windbound öser inte direkt instruktioner över mig som spelare. Istället får jag klura ut kontroller och mekanik själv, något som tar en bra stund. För att ta mig ifrån ön, behöver jag bygga en båt men eftersom resurserna är snålt tilltagna, får jag börja med en kanot byggd av tjockt gräs. När jag tar mig längre framåt i spelet hittar jag dock bättre byggmaterial och kan uppgradera farkosten.
Självklart finns ett ganska robust system för att skapa nya verktyg och andra ting som hjälper min hjältinna att överleva. I jakten på material tvingas jag besöka ogästvänliga öar, jaga stora bestar och utforska mängder av öar. De flesta verktyg slits dock varje gång jag använder dem och mängden material jag kan ha på mig är begränsat. Därför gäller det att ha en plan för vad som ska tillverkas och vart jag behöver bege mig.
Samtidigt som jag behöver hålla koll på min plan framåt behöver jag även leta efter speciella fyrar som ger kraft att aktivera en portal, vilken gör att jag tar mig vidare i berättelsen. Och det är här roguelike-elementet gör sig tillkänna.
Jag kan nämligen samla på mig speciella kraftstenar som finns spridda runt om i världen, och om jag samlar ihop tillräckligt många har jag möjlighet att uppgradera min karaktär när jag har trätt in i den aktiverade portalen. Jag kan stärka mitt motstånd mot dålig mat, utrusta mig med ett spjut som inte går sönder och mängder av andra förmågor. Men det gäller att välja rätt.
För varje gång jag går igenom en portal, ändras världen och svårighetsgraden ökar. Nya fiender och hinder introduceras, avståndet mellan öarna ökar och vinden som ska fylla mina segel har en tendens att blåsa åt fel håll. Under den sista iterationen av världen motarbetas jag i princip i varenda steg framåt jag tar.
När jag till slut lägger ifrån mig kontrollen och tittar på sluttexterna, känner jag mig dock riktigt nöjd. Det har inte varit någon dans på rosor och berättelsen som jag har tagit del av är rent tragisk. Men när jag åter träffar mina fränder på väg mot horisonten, är jag glad att jag kämpade så hårt. Vi seglar tillsammans mot solnedgången och ett nytt äventyr.