Recension: White Night [PS4]

Grafisk stil räcker oftast längre än tekniskt avancerad grafik, något som bevisas gång på gång av indieutvecklare. När den grafiska stilen dessutom är unik i jämförelse med de många gråbruna spelvärldar som bjuds på, fångar den genast mitt intresse.

White Night är absolut inget undantag. Spelets användande av svart och vitt och hårda kontraster skapar en fantastisk stämning för detta skräckspel. Det bidrar till hela 30-talsmiljön och noirkänslan på ett mycket effektivt vis.

Spelet börjar med att protagonisten tar beslutet att i ett berusat tillstånd ta bilen hem från baren. På vägen får han i sista sekunden syn på en kvinna på vägen och väjningen resulterar i en olycka. Illa tilltufsad haltar huvudpersonen ut ur bilen för att se om han körde på någon, men kvinnan har försvunnit spårlöst.

Eftersom din karaktär är i behov av läkarhjälp beslutar han sig för att bege sig till den stora spöklika villan tvärs över vägen för att försöka hitta en telefon. Det kan ju omöjligt hända något dåligt där.

Redan tidigt i spelet syns inspirationen från klassiska Resident Evil tydligt med de fasta kameravinklarna och med tanke på att majoriteten av White Night utspelar sig i ett gigantiskt hus. Du slipper dock de kantiga stridsvagnskontrollerna som både var en pina och en charm hos de tidiga Resident Evil-spelen.

white2[1]

Inte konstigt att det blir rörigt överallt när det inte finns lampor någonstans.

Det är inte den enda mekaniken som har lånats från andra skräckspel. Du måste även se till att du håller dig borta från mörker så mycket du bara kan, precis som i Amnesia: The Dark Descent. Huset har dock otroliga problem med strömförsörjning och trasiga strömbrytare, så majoriteten av tiden får du förlita dig på tändstickor. Av någon anledning kan denna vuxna människa enbart bära tolv stycken åt gången, så du behöver ofta hålla koll på var du kan hitta nya när de börjar ta slut.

När du börjar utforska huset är det tillsynes övergivet, och du hittar massor av ledtrådar i form av dagböcker och nyhetsartiklar som pusslar ihop en berättelse om vad som har skett i denna märkliga familj. Det dröjer inte länge innan du börjar märka att vålnader patrullerar i bygget, och ingen är speciellt glad för att se dig.

Dessa fiender är både något av det bästa och sämsta i spelet. De används ofta på ett väldigt effektivt vis och jag blev genuint skrämd ett antal gånger. Problemet är att när du blir jagad börjar din karaktär springa som en yr höna, vilket gör att det blir väldigt svårt att komma undan ibland. När du blir fångad är du genast död, och du får börja om vid senaste spartillfälle.

Det är ett oförlåtande system som snabbt byggde upp frustration hos mig eftersom det ledde till mycket omspelande av samma sekvenser om och om igen. Då försvinner mycket av magin från stämningen väldigt fort.

c15503cd-c9c8-4f0b-9125-38944adf653c-white-night-ps4-review-a-classic-survival-horror[1]

Bara en av spelets uppsjö av dramatiska kameravinklar.

Presentationsmässigt är detta ett spel i toppklass. Den grafiska stilen i sig är så välgjord att den i princip blir en karaktär i spelet och skapar med sina hårda skuggor en rädsla för vad som gömmer sig utanför ljuset. Undantaget det något platta röstskådespelet är ljuddesignen också av yppersta klass. Stämningsfull pianomusik och cellostycken byts emellanåt mot rökig jazzklubbsmusik och allt lyckas invagga dig i den sinnesstämning som utvecklarna söker.

White Night är ett riktigt bra spel, men tyvärr bara i en liten stund. Spelet sätter krokben för sig själv och det stämningsfulla ersätts av en frustration när du behöver navigera mörka rum med horder av spöken i. Minsta lilla snedsteg och får du göra om hela sekvensen från början. Den typen av spelstil passar inte riktigt den upplevelse som White Night försöker skildra.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.