Recension: Watch Dogs: Legion [PS4]

Det är mycket på gång i den verkliga världen nu för tiden, något som det går att se spår av i det semi-futuristiska äventyret Watch Dogs: Legion. I delar av världen har legosoldater och säkerhetsstyrkor synts till i allt fler konflikter, och det sägs till och med att det finns band mellan dessa och vissa länders regeringar.

Teknologin går med stadiga steg framåt och tillsammans med exempelvis sociala medier gör det att globaliseringen blir allt mer påtaglig. Information sprids åt höger och vänster och nyttjas allt mer i politiska syften. Om dessa likheter med spelets tema och handling är en slump eller inte låter jag vara osagt, men det gör definitivt att det känns väldigt aktuellt. Som en framtida dystopi vilken kanske väntar runt hörnet.

I Watch Dogs: Legion har Albion; en säkerhetsstyrka med ofantlig makt, efter en kupp lyckats lägga vantarna på hela London och regeringen har blivit deras marionettdockor. Den underjordiska revolutionära gruppen DedSec som jag tillhör har blivit ditsatta för en serie fruktansvärda terrorattacker, oklart av vem. Vår gruppering har blivit splittrad och det är upp till mig att bygga upp den igen. Men hur ska jag lyckas med det? Jo, med hjälp av en ivrig befolkning, teknikens under och en stor dos storstadstänk.

“Terrorister vet hur man smälter in i mängden”, en mening som känns läskigt relaterbar

Efter en bombastisk och Mission Impossible-aktig startsträcka släpps jag ut på en helt vanlig gata i centrala London. Jag har fått välja en av många startkaraktärer och det är den karaktären som utgör hoppet för DedSecs nya återuppståndelse. Jag valde att starta som Adelbert, en före detta läkare på ett sjukhus. I och med hans bakgrund har han kunskap inom sjukvård, något som yttrar sig genom användbara förmågor.

Väl ute på Londons gator visar det sig att i stort sett varje invånare är en potentiell rekryt och alla har förmågor eller fördelar baserade på sina erfarenheter. Det är en väldigt häftig känsla och jag känner genast att jag får lägga upp strategier för vilka sorts människor jag behöver i min organisation.

Samtliga människor verkar vara fenor på teknik och programmering, och oavsett vilka jag får med mig dröjer det inte länge innan jag hackar mig in i Albions nätverk, snor värdefull information, saboterar deras verksamheter och sätter käppar i hjulet. När det dessutom visar sig finnas fler grupperingar med onda planer utvecklar det sig snart till ett smärre inbördeskrig. Uppdragen blir snabbt svårare och med det följer konsekvenser om jag misslyckas.

Mina revolutionärer kan nämligen bli arresterade eller till och med dödade om jag tar mig vatten över huvudet. Att jag kan rekrytera ett rättegångsombud för att få ut mina kamrater ur häktet snabbare är en sak, men en död kamrat är en död kamrat. Det här inslaget tilltalar mig skarpt och spänningen under uppdragen blir mycket mer påtaglig när en värdefull och erfaren karaktär står på spel.

Hackade drönare är utmärkta transporter, men var är säkerhetsbältet?

London är en sprudlande stad i verkligheten och detta är något som utvecklarna verkligen har lyckats fånga känslan av. Staden är så stor och detaljerad till den grad att de som har varit där på riktigt lätt kan känna igen sig i de olika miljöerna. Överallt färdas bilar och drönare och gatorna kantas av människor som pysslar med sitt. Det bidrar till en riktigt maffig och realistisk atmosfär som jag sällan har upplevt i ett spel. Med en omfattande mängd sidouppdrag och aktiviteter fokuserade på att väcka motstånd hos lokalbefolkningen ges det dessutom många tillfällen att utforska stadens alla områden.

Att smyga runt och hacka sig in i olika saker är kul och fungerar för det mesta väldigt smidigt. Likt många andra spel inom genren kan kontrollen kännas lite sladdrig ibland, framförallt när det kommer till strider mot flera fiender samtidigt eller när det krävs snabbt parkourande över hustak och andra hinder. Att spelet utspelar sig i Storbritannien bjuder även på det roliga faktum att det är vänstertrafik som gäller, något som tar en stund att vänja sig vid.

En till en början ganska vanlig historia utvecklas snabbt till något mörkare. Tillsammans med de fantastiskt detaljerade miljöerna, mängden med varierade karaktärer och de omfattande uppdragen blir Watch Dogs: Legion väldigt involverande. Om du kan se förbi den krystat småpunkiga karaktärsdesignen, det tonårsgrova språket och stundvis bråkiga kontroller har du en digital guldklimp framför dig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.